Flera nyanser av grått

Himlen tycks ta fram hela gråskalan i dessa dagar. På kvällarna syns inga stjärnor och det är becksvart ute. Inte konstigt att människor blir deprimerade under denna årstid. Trots det vill inte jag ha någon snö, som ska lysa upp i mörkret. Det finns inget värre än att halka omkring i kylan. Kanske är det tanken på att det obönhörligen kommer en sådan tid, som gör att man suckar och grottar in sig i deprimerande tankar. Nu känner jag mig inte speciellt deprimerad, utan mer att jag förstår alla flyttfåglar. Tänk, att kunna breda ut vingarna och segla iväg mot solen och värmen? Kunna stanna tills vädret blir bättre igen här i norr.

Tur att växterna inte släppt alla blad ännu och blommorna fortfarande slår ut. Mina rosor kämpar på allt vad de kan och lyser upp allt det gråa. Gräsmattorna lyser så gröna i alla trädgårdar. Härligt att det fortfarande finns lite färger i allt det gråa. Jag skulle vilja sträcka upp händerna mot det gråa och försöka sära på molnen. För där bakom finns det blåa och solen.

Onsdag idag och halva veckan har avverkats. Lillördag kallar en del denna dag. När jag var liten betydde onsdag att jag skulle åka till min balettlektion. Från sex års ålder till jag var sjutton, innebar onsdagar just detta. Först hade jag en förhoppning om att bli dansare. Men eftersom jag var blyg och höll mig i bakgrunden var det inte mig fröken såg. Jag fick alltid hålla till bland alla som skulle dansa i bakgrunden och någon söt duktig flicka fick dansa solo. Om vi behövde kavaljerer till flickorna, så var jag ett naturligt val. Till mitt förtret fick jag dansa pojkrollen och sätta upp håret i hästsvans. Jag som drömde om vida styva kjolar och tåspetsskor. Tillslut dog drömmen och skolan tog alltför mycket tid. Med vånda slutade jag att gå på balettlektioner på onsdagarna. Det är svårt att släppa drömmar, trots att man vet att de aldrig blir verklighet.

Men drömmen om en ny sommar behöver jag aldrig släppa. Den kommer precis som den alltid gjort.

Dagens uppdrag avklarat

Jag har skjutsat pappa till vårdcentralen för läkarbesök, hämtat honom efter en timme och handlat allt han behöver. Känns bra att hjälpa honom med sådant han inte orkar eller klarar själv. Visst tar det en del av min tid, men det får det faktiskt göra. Jag kommer ihåg när jag var liten och han åkte flera mil med mig för att jag skulle dansa balett. Varje tisdag följde han mig till storstaden och på den tiden hade vi ingen bil, så det blev tåget vi fick ta. Sedan gick han runt i en timmes tid på stan, när jag var på min lektion. Ibland köpte vi varmkorv på stationen innan vi tog tåget hem. Detta tog flera timmar av hans tid och han fick byta arbetspass med någon för att kunna vara ledig. Han skjutsade mig i bilen när vi fick råd att köpa en sådan. Aldrig att han var sur eller tvär för att jag upptog så mycket av hans tid.

Nu ger jag tillbaka min tid till honom och det känns bra att kunna göra det. Det är väl så det är meningen att livet ska vara. När vi är små ger föräldrar till oss både tid och ork. Sedan blir det tvärtom när de blivit äldre och inte klarar att sköta allt själva. Att ha det inom sig den dag de inte finns kvar i livet är en gåva som är värd mycket.