Ibland kommer saknaden efter någon människa ikapp och jag blir lite deprimerad ett tag. Kanske var det att svärmor kom hem till oss igår på mors dag, eller bara dagen som det var. Jag blev dyster när jag skulle sova och kände att tiden bara rusar iväg. Åren går så fort och jag blir bara äldre och äldre, vilket är ju livets gång.

Jag höll kvar dagen i mitt huvud för att försöka memorera känslan av min älskade svärmor. Min egen mamma finns ju inte fysiskt i mitt liv längre och jag saknar henne otroligt mycket. Jag saknar min mormor, som jag aldrig riktigt kände. Hon pratade inte så bra svenska och var inte en person som man bara kunde krama spontant. Jag gjorde det en gång då hon gav mig en födelsedagspresent och blev väldigt besvärad. Varför vet jag inte och jag frågade aldrig heller. Från denna annorlunda dam föddes min mamma, som var den mest kärlekstörstande människa jag någonsin känt. Tror hennes barndom präglat henne och gjorde att hon aldrig kunde känna sig riktigt älskad. Blir man bortskickad som liten, till olika släktingar är det inte så konstigt.

Men jag älskade min mamma precis som den hon var och försökte visa det med kramar och ord under hela hennes liv. Jag hoppas att hon finns någonstans där hon kan känna att jag inte glömt eller slutat att älska henne. Hon fanns alltid där för mig och lyssnade när jag var ledsen eller glad. Jag pratar med henne än idag i mina tankar. Det jag saknar är hennes röst och skratt.

Jag saknar min mamma mest när naturen blommar upp och solen skiner. Det var hennes bästa tid på året.

Därför kramar jag min svärmor på mors dag. Eftersom hon är 89 år, kommer det en dag när jag saknar henne också.