Lite konstigt att inte solen visat sig idag. Det är varmt trots det.

Jag har inga speciella planer idag, mer än att bara existera. Just ja, pappa behöver mjölk och lite annat smått och gott. Alltså ska jag till en av byns affärer.
Jag funderade över tiden som gått sedan vi flyttade hit. Att alla blivit äldre och beroende av hjälp på olika sätt. För oss är det inte självklart längre att ha tre hundar. För pappa är det inte möjligt att traska ner till dagverksamheten. Han är rädd att ramla.
För farmor är det enda som gäller hjälp flera gånger om dagen.

Därför gäller det att ta vara på varje minut av livet. Vara glada att vi kan ha två hundar.
Hjälpa där vi kan göra det och överse med diverse tokigheter våra föräldrar säger eller gör.
Igår fick jag göra en insats hos pappa. För mig är det självklart att inte lägga en äppelhalva på bänken när det är varmt ute. En myrkoloni hade kalas på äpplet. Då kastar han det i soppåsen. Kalaset fortsätter där och nu finns det mer festmat.
Jag lyckades isolera festsällskapet och förpassade påsen i soprummet. Efter min förmaning, konstaterar pappa att de djäklarna bits ju också.

Mannen ringde sin mamma, alias farmor som vi kallar henne. Hon var upprörd och ville flytta från det tillfälliga boendet. Mannen frågade vad som stod på? Farmors trosor var stulna och hon visste nog att det var gubbarna som gick in i hennes rum och tog dem. Det gick inte att övertyga henne om att en karl inte kunde ha hennes trosor. Hon visste minsann att när gubbarna kissade på sig stal de hennes trosor. Så nu har hon inga kvar att ha på sig.

Man kan skratta åt tokigheterna, men samtidigt är det tragiskt. Det blir inte bättre utan sämre med dem hela tiden.