Något man aldrig tänker på när man är yngre är hur det blir vid vuxen ålder. Samtidigt som man själv blir äldre, blir även föräldrarna det. Då kunde jag gå till min mamma för att få råd och hjälp med olika saker. Något som var självklart tyckte jag då. Vissa råd följde jag och andra glömde jag bort. Så är det väl alltid.

Med tiden stod jag på egna ben och då bestod oftast hjälpen av råd och den praktiska hjälpen behövdes inte så mycket. Jag lånade mina föräldrars bil för att åka till studiestaden Uppsala. Det sista året bodde jag mer hemma än på studieorten. Jag var redo att ge mig ut i arbetslivet och hade fast sällskap som redan arbetade. Vid mina olika flyttar fick jag hjälp med att bära och sedan installera mig i lägenheter. Sista gången jag flyttade klarade jag mig helt själv och med föräldrar som blivit äldre ville jag inte heller be om hjälp.

Idag är rollerna omvända. Jag kör min pappa till olika instanser för undersökningar och annat. Ordnar hans räkningar och handlar mat varje vecka. Senaste veckan har jag även börjat se till att han sköter sin hygien. Med åren har det blivit nödvändigt att hjälpa honom mer och mer. Nu är det han som ber mig om råd och praktisk hjälp.

Allt detta funderade jag aldrig på när jag var yngre. Att en dag skulle det bli jag som hjälpte istället för att bli hjälpt. Men jag ser det inte som en börda trots att det tar en hel del av min tid. Det är en naturlig del av hur livet är. Istället ser jag det som en gåva att få vara en del av de sista åren i hans liv. Vi har nog aldrig varit så nära varandra som vi är idag. Han får ta min tid i anspråk.