Mina fötter är väldigt olika både till utseende och vad de kan göra fysiskt idag. För sex veckor sedan fungerade de precis lika. Jag hörde hur benen bröts i den vänstra foten och minns hur ont det gjorde. 

Men nu kommer det konstiga. Jag kan glömma att det inte går att stödja på foten nu. Min hjärna lurar mig att tro att allt är som tidigare. Jag kan vakna upp och ska sätta ner fötterna på golvet och så känner jag hur tung vänstra foten är. Visst ja, den är gipsad. 

Ibland tror jag att så fort gipset är borta kan jag bara traska på precis som innan. Men det förstår jag ju att det inte går. Hjärnan lurar mig och det är väl för att den vet hur man går. Att musklerna inte klarar det vill hjärnan inte veta av. 

Det ska bli skönt att få besked i morgon om allt läker enligt planerna.