Mina fötter är väldigt olika både till utseende och vad de kan göra fysiskt idag. För sex veckor sedan fungerade de precis lika. Jag hörde hur benen bröts i den vänstra foten och minns hur ont det gjorde.
Men nu kommer det konstiga. Jag kan glömma att det inte går att stödja på foten nu. Min hjärna lurar mig att tro att allt är som tidigare. Jag kan vakna upp och ska sätta ner fötterna på golvet och så känner jag hur tung vänstra foten är. Visst ja, den är gipsad.
Ibland tror jag att så fort gipset är borta kan jag bara traska på precis som innan. Men det förstår jag ju att det inte går. Hjärnan lurar mig och det är väl för att den vet hur man går. Att musklerna inte klarar det vill hjärnan inte veta av.
Det ska bli skönt att få besked i morgon om allt läker enligt planerna.
Första dagen flöt på bra men jag var rätt slut på kvällen. Var trött i armarna av att hoppa runt på kryckorna och kände att min kropp behövde vila. Satt största delen av dagen i biblioteket vid datorn. Nu är jag glad över att ha Facebook och kan ha kontakt med vänner runt om i världen.
Läste genom beskrivningen om vad läkarna gjort med min fot och ankel ännu en gång, och de har i princip byggt nya fotknölar och skruvat ihop de delar som var hela. Plockat bort trasiga benflisor och fyllt ut med plattor och annat som jag inte riktigt vet vad det är. Kanske något slags plastic padding för människor. Sen kunde jag läsa mig till att de fick söva mig. Det fungerade inte med ryggmärgsbedövningen. Kanske för att jag svimmade av eller så var det något annat.
Har räknat ut att v41 är sista veckan med gips och sedan börjar träningen med att gå igen. Så först i oktober kan jag börja träna med hjälp av sjukgymnast. Just nu är jag så glad att mina tår inte är så svullna längre och att jag kan vifta med dem.
Just nu måste jag fortsätta hoppa runt för att få bort värken i alla andra muskler. Säkert träningsvärk som beror på att jag använder muskler som jag annars inte brukar. När jag tränat upp dem så att jag blir starkare kommer det bli lättare att hoppa runt. Någon rullstol hade jag inte tänkt hyra av hjälpcenter, utan om jag behöver komma till posten eller så kan vi låna pappas till den turen.
Nu er jag också om en mild höst, så jag kan ha öppet ut till trädgården hela dagarna. Underlättar att inte behöva öppna och stänga hela tiden. De kan rasta sig själva och mår så bra av att ha friheten som trädgården ger.
Idag är det ett år sedan vi tog med Unkas till Ystad för att träffa Kuma. Både vi och Unkas tyckte att lillen skulle få följa med oss hem. Han hade knappt muskler i bakbenen så vi fick lyfta in honom i bilen. Vad vi då inte visste var att han inte var rumsren. Men efter fyra dagar med både det ena och andra på golven, började han bli bättre i magen och allt hamnade utomhus. Kuma började visa när det var dags att gå ut och på så sätt slapp vi torka golv. Efter några veckor var han helt bra och med regelbundna promenader behövde han inte ut i trädgården.
Vi åkte ut med husbilen där vi sover tillsammans allihop och då blev de en flock som verkligen tycker om varandra. Det vi lade märke till var att Kuma alltid är så glad och positiv. Med små krumsprång kommer han leende när man kallar på honom. Han vill verkligen vara nära både oss människor och hundar. I början tyckte nog Nellie och Unkas att det var lite jobbigt, men med tiden har de förstått att han behöver det och låter honom ligga tätt intill. Kuma visar att han älskar sina hundsyskon och när jag går med Nellie och honom, har han alltid bråttom hem. Han vill att vi ska vara tillsammans allihop.
Jag är så glad att vi fick chansen att få honom. Kuma är solstrålen i våra liv.
