Dimma i morse och rena rama tjockan just nu när kvällen börjar. Den kom smygande och plötsligt var det som att någon släckt ljuset ute. Men vi hann vara ute i trädgården och till Kumas förvåning kom jag gåendes på framsidan. Han tittade med stora ögon på mig när jag gick och hämtade posten. Sedan kom han skuttandes på baksidan när jag steg in i garaget. Unkas stod på trädäcket och väntade på mig. Han undrade nog vart jag gick. Men jag är glad att återigen kunna gå ute på gatan. Om det inte kommer mer snö denna vinter borde jag kunna gå med på de korta hundpromenaderna snart. Jag går ju inte så fort och tänkte försöka gå med en bit nu till helgen. Jag längtar.

Ringde pappa som är mitt uppe i skidtävlingarna som visas på tv just nu. Han har träffat en som han kan prata hästar med också, vilket piggar upp honom. Men vi har inte fått besked om plats ännu. Jag har en obehaglig känsla av att han kommer få farmors rum denna gång också. Mannen fick besked om att hon är krasslig och doktorn varit hos henne ett par gånger. Hon har fått en infektion och är sängliggande. Hon är nästan lika tunn som mamma var innan hon dog och orkar just ingenting. En kropp utan hull och muskler tål inte alltför mycket.

Plötsligt kommer den tid närmare som vi pratat om i några år redan. Våra föräldrar orkar inte mer. Pappa orkar nog ett tag till för han har hull och viljan, men farmor verkar ha slutat vilja. Tur att hon finns här i närheten om något drastiskt skulle hända.