Nu vid elva börjar dimman lätta och det är skönt. Jag har svårt att anpassa mig till sommartiden och det tar alltid några dagar tills jag hunnit ikapp. Därför är jag tröttare nu än förra veckan. Men efter ett tag är vi överens tiden och jag. Likadant känns det ibland när jag kämpar mig fram ute. Tycker att det går så långsamt och att jag borde nästan springa vid detta laget. Huvudet vill, men inte foten och benet.

För att muntra upp mig bläddrade jag bakåt i min almanacka och började i januari den 28:e. Då skrev jag att jag gått med en bit på hundpromenaderna, innan jag vände hemåt. Jag gick väldigt sakta och det var nog lite jobbigt för hundarna och mannen att gå i min takt. Idag går jag faktiskt själv med hundarna varje dag. Först med Unkas och sedan med Kuma. Lite pauser blir det, men ca fem kilometer blir det minst varje dag. Jag går snabbare också, så hundarna inte blir frustrerade.

För en månad sedan började jag duscha helt själv. Vi satte ju in den nya duschkabinen med lägre kant och det blev lättare att kliva in i den. Idag duschar jag ju varje morgon och det är inga konstigheter. Så viss har det gått framåt med alltihop. Precis som med våren. Krokusarna som mannen grävde ned i höstas har börjat titta fram. Det ska bli roligt att se vad mer som dyker upp vid vagnshjulet. Mannen köpte en stor påse med olika lökar och alla ligger nedgrävda i jorden.