Tror inte jorden behöver mer regn nu men det struntar vädergudarna i. Lagom till att det var min tur att trampa mina varv började det att droppa från molnen. Tack så förbaskat mycket. Jag flyttade in min trampcykel och stol in i hallen. Men höll dörren öppen för hundarna hade ingen lust att gå ut i regnet. Nu är vi rejält trötta på regnandet och vill ha sol och uppehållsväder. Men i år har det varit en riktig skitvinter och förvår.

Så trist att alltid mötas av våta stolar och bord när man öppnar dörren på morgonen. Var är solen och den blå himmel som vi är vana vid? Nåväl allting verkar vara helt upp och ner för hur ska man förklara hur världen ser ut annars?

Ibland funderar jag på hur jag kunnat hamna i de situationer jag gjorde och med de män som egentligen inte alls varit kompatibla med mig. Sedan tänker jag på min ungdomsförälskelse och att jag nyligen fått veta att han inte lever längre. Det gjorde mig ledsen och jag hade önskat att han hade ett underbart liv med den kvinna han tillslut valt. Jag kunde önska att andra som jag levt med kunnat ta hans plats och han fått leva vidare.

När jag var liten så jobbade pappa extra på kyrkogården för att vi skull kunna åka på semester. Den första jag kommer ihåg var via Reso och då tillbringade vi två veckor i Orsa, Vikarbyn. Det första minne som dyker upp är att en morgon när vi vaknade så var min syster kolsvart i ansiktet. Vi sov i var sin inbyggd säng och jag tror att ventilationen var ovanför hennes säng. Jag själv fick ett myggbett på ögonlocket så jag kunde inte öppna ögat. Mamma skar upp det med ett rakblad. Vet inte om det gjorde ont men kommer ihåg att det var hemskt att inte kunna öppna ögonlocket.

Känner att denna vår nya by har så mycket historia och att jag gärna önskat få ta del av den. Sju muralmålningar berättar om livet som varit och jag hoppas att livet här i framtiden ska bli bra.