Alla har vi klagat på något för att få uppmärksamhet eller för att andra ska tycka synd om oss. Eller att klara oss undan saker som är obekväma. Som t.ex. skolgymnastiken. Hur många tjejer har inte ljugit om att vi har mens eller ont i halsen så vi sluppit undan att delta i gymnastiken. Huvudvärk så vi kunnat gå hem från skolan när vi tyckt att en lektion var jobbig.

Jag kan erkänna att det har jag gjort. Sen får man ju sympati också när man klagar på någon åkomma. Bara en sån banal sak som att klaga på att en nagel gått av. Genast kommer en massa sympatiyttringar. Hela dagen är ju förstörd för den stackars drabbade. Tjejer använder sig av det när man kanske inte har råd att köpa senaste modeplagget. Dom kan hävda att ens kropp inte passar i det. Då får dom sympati för det också.

Vi lär oss tidigt att använda oss av klagandet för att smita undan obehagliga saker. För många blir det en livsstil. Det är ju så viktigt att andra känner sympati och då gäller det att hela tiden hitta anledningar så att man ska få det. Men när någon använder sig av det för ofta så blir dom betraktade som gnälliga. Folk frågar sig varför den människan alltid ska klaga på saker och komma med bortförklaringar om varför hon/han råkar illa ut eller inte kan göra vissa saker.

Att kritisera andra kan också vara ett sätt att skyla över sina egna fel och brister.

Men ofta är det ju så att det man klagar över eller kritiserar är saker som man själv besitter. De människor som gör det är dom som inte är nöjda med sig själva eller sitt eget liv.