Efter helgen har jag nästan glömt att berätta om fortsättningen på vår husvagnssemester 2005, men här kommer den.

Efter att mannen ringt land rover så ordnade de en bil som skulle kunna dra husvagnen, så vi skulle ta oss hem. Vi lämnade vår bil i Bolzano på verkstaden med tungt hjärta. Den skulle få åka biltåg till Sverige och verkstaden där.

På morgonen kom en bil in på gården där vi stod. En man klev ur med en plastkasse i handen och lämnade över nycklarna till oss. Han hade streckört från Stuttgart ner till oss och det syntes verkligen, för kläderna var ordentligt skrynkliga och han var orakad. Så gick han ut på gatan och tog bussen in till Bolzano. Vi tyckte synd om honom.

Men när vi såg vad vi fått för bil blev vi lite skeptiska. Skulle den kunna dra vår husvagn? Det var en passatkombi och efter att ha kollat pappren såg vi att det fick den egentligen inte. Vagnen var för tung, men vi hade inget val utan kopplade vagnen på den.

Det gick lite trögt att komma iväg och vi kröp nästan upp på motorvägen. När vi väl fått upp farten som var hela 70 km så var vi ändå på väg hemåt. Det fick bära eller brista för nu gällde det att komma iväg och då vi passerade Bolzano, var vi mycket glada att slippa den staden på ett bra tag. Ut ur Italien ville vi, för nu började deras stora semesterperiod och det mesta skulle vara stängt. Tror att vi knappt märkte när vi passerade Brennerpasset och åkte över Europabrucke. Jag hade fullt sjå att se så vi inte åkte för nära väggrenen, för så fort någon lastbil körde om oss gungade hela ekipaget oroväckande och vi blev omkörda vill jag lova. Att köra i sjuttio kändes som att krypa fram.

Denna gång kom vi på rätt väg mot Tyskland och trafiken var tät. Ingen av oss kände för att stanna någonstans och att övernatta i Österrike som vi hade tänkt tidigare, var inte att tänka på. Vi tordes inte riskera att behöva åka i någon uppförsbacke till en camping, utan bestämde att vi skulle övernatta i Tyskland. Så långt norrut som möjligt för att komma närmare hem. Därför åkte vi hela dagen tills vi kände att nu måste vi faktiskt stanna.

Fortsättning följer……