I aftonbladet läser jag Åsa Linderborgs krönika om Carl Bildt som folkrättmördare. Hon spyr galla så det luktar om det. Så mycket att jag börjar undra hur Bildt plattade till henne. Hon börjar med att anklaga journalisterna  som var i Almedalen för att vara mesiga och inte våga ställa Bildt till svars för sitt ordförandeskap i Lundin oil. Han var styrelseordförande där innan han blev utrikesminister. De har intressen i Sudan och i Ogaden provinsen där två svenskar sitter fängslade.

Nu menar Åsa att när Bildt säger till journalister att de två fängslade får skylla sig själva för att de blev tillfångatagna, är han fel. Att han borde engagerat sig mer i det hela. Då börjar jag undra om hon är rent dum i huvudet. Vet hon inte om att den tysta diplomatin råder och att Sveriges ambassad arbetar intensivt med detta problem. Att varje ord som någon i Sveriges regering säger i denna fråga kan vara av ondo för de två journalisterna. Vad vet Åsa om vad vår utrikesminister sagt till ambassaden i Sudan?

Sedan undrar jag faktiskt varför journalisterna tog sig in i landet illegalt. Det är farligt och de visste de säkert om, men journalister är som galna efter berömmelse och att göra sig ett namn. Jag betvivlar att de gjorde det av humanitära skäl.

Åsa fortsätter att anklaga Bildt för att vara orsaken till att USA invaderade Irak. Då blir jag bara mest full i skratt. Det var Bush som var president under den tiden och inte Bildt. Ett korkat påstående av en journalist. Sedan förringar hon hans insats i Balkan.

Hade hon pms när hon skrev denna krönika eller druckit några glas för mycket? Hon sjabblar ner på att han har en blogg och twittrar, vilket många med mig följer då han är väldigt duktig på att skriva och skarp i sina iakttagelser. Det är alltid intressant att följa en människa som är intelligent och kommer med fakta. Till motsats mot en journalist som verkar ha blivit avsnäst och nu söker hämd i en krönika.