Ibland läser man ett inlägg som får en att stanna upp och tänka till. Man gnäller på saker och ting eller sina nära och kära. Tänk ändå vilken ynnest att kunna göra det, att de finns i ens liv. Funderar man någonsin vad man skulle göra om de inte fanns hos oss mer? Mer sällan tror jag. När min mamma dog höll jag hennes hand och kände mig förtröstansfull trots allt. När så vardagen började gå sin gilla gång och något inträffade, kunde jag rusa till telefonen för att ringa mamma och berätta.

Men det gick ju naturligtvis inte och en stor sorg byggde sitt bo inom mig, som fortfarande finns där efter sex år. Precis den känslan får jag när jag läser detta inlägg. Jag vill kunna läsa om fler mammalvadagar, och kommer att sakna det då det inte går längre.

http://paheligmark.wordpress.com/2011/08/22/sa-himla-trott/