Något jag själv upplevt då jag haft deppiga perioder. Under en period av mitt liv, levde jag ensam utan vänner i en för mig främmande stad. Jag tog mig ur ett destruktivt samboförhållande, med en psykopat och var tvungen att flytta till en annan stad. Men då jag inte fick vara ifred för mannen jag bott ihop med, så drog jag upp bopålarna och flyttade ännu längre bort. Detta medförde att jag var långt bort från både släkt och vänner. Mitt i alltihop blev det nedskärningar på den arbetsplats jag fått arbete på. Som ny fick jag naturligtvis sluta och där stod jag i en främmande stad, men med lägenhet som tur var.

För att inte må dåligt började jag att promenera runt i staden och de små stunder jag mötte andra människor, gjorde att jag började må bättre. I flera timmar strosade jag runt och insöp stadens puls. Jag började få känslor för staden och längtade efter att få ge mig ut på upptäcksfärd. Allt ordnade upp sig och jag fick nytt arbete. Men jag var ensam på min fritid och varje helg gick jag på långa promenader. Jag började trivas med min ensamhet och med mig själv. Jag uppskattade att kunna bestämma över mitt liv och det ledde till att jag började få vänner. En glad människa drar till sig andra automatiskt.

Efter att jag blivit med hund blev mina promenader ännu roligare och det har jag fortsatt med sedan dess. Alla tunga tankar försvinner när man är ute med sin hund. Jag känner mig aldrig ensam. Så jag kan verkligen rekommendera någon slags fysisk aktivitet om du känner dig nere. Har du lite pengar så promenera för det är gratis. Jag lovar att resten kommer automatiskt utan att du behöver anstränga dig speciellt mycket.