I morse mötte vi en kvinna som gick ensam i mörkret och hajjade till eftersom hon brukar ha en stor brun hund i sällskap. Då började jag fundera på att ofta träffar man på samma hundägare på sina turer och plötsligt så kommer de gående ensamma. Har vovven fått somna in tänker man då. Något som jag varit med om två gånger med mina hundar. Men då vi har haft tre hundar under flera år så har jag alltid haft två kvar att gå mina promenader med. Trots det har det blivit fruktansvärt tomt efter den som är borta.

Malou tog upp detta med att sörja sina husdjur i gårdagens efter tio och att en del inte anser att det är ok. Det är ju bara ett djur kastar en del ur sig. Vilket är mycket okänsligt och nedvärderande mot den som förlorat sin vän. För har man varit en aktiv djurägare som verkligen brytt sig om sitt djur, så blir saknaden enorm när vännen inte finns där längre. Smärtan kan bli outhärdlig ibland och man sörjer väldigt mycket. Jag anser att man måste få sörja och den som inte accepterar det borde varken skaffa barn eller djur i sitt liv.

En del som t ex jag skaffar en ny vän för att kunna komma över sorgen, medan andra inte klarar av att göra det. Man vill inte ersätta sin döda vän. Jag ser det inte som en ersättning utan mer som ett sätt att kunna få sörja i mindre portioner. Den nya hunden är en ny individ som kräver och måste få kärlek och det har man ju ett överskott av då den gamla hunden lämnat ett tomrum. Det blir min chans att få ge ännu en hund kärlek och omvårdnad. Efter ett tag ser man alla de fina drag och uttryck nykomlingen har. Då kan jag se tillbaka på tiden med den gamla hunden med glädje och minnas allt fint vi hade tillsammans.

Men det viktigaste av allt är att låta någon sörja sin vän och inte förringa det på grund av att det “bara” var ett djur.