Ju äldre vi blir ju närmare kommer den dag då våra föräldrar försvinner. Vi som har haft lyckan att ha haft båda närvarande och fått en lycklig uppväxt, blir det tomt och saknaden försvinner aldrig. Jag har min mammas dagböcker liggande hemma olästa, då jag inte känt mig redo för att lära känna en sida som jag kanske inte visste om. Min bild av henne kanske förändras och det har jag inte orkat ta. Nu har det gått nio år sedan hon dog och jag närmar mig den tidpunkt då jag kan ta till mig dagböckerna. Börjar t o m med bli lite nyfiken på dem. Kanske är det för att min bild av mamma förändrat sig och jag kan se henne som en människa och inte bara som min mamma.

Mymlan har en helt annan uppväxt och hon beskriver sin pappas död och sitt närmande till honom i sin blogg. Vi har alla växt upp med olika förhållanden till våra föräldrar. Hon skriver så bra om sina känslor inför sin pappa och mitt i allt blir det vackert.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/10/11/8255/