Min mamma har varit död i snart tio år och när jag hjälpte pappa att städa ur lägenheten, hittade vi flera dagböcker som hon hade skrivit. Jag har haft dem i min ägo ända sedan dess. Men då pappa sade att jag kanske skulle bli arg när jag läste dem så blev jag så osäker på om jag ville läsa vad hon skrivit. Vet ju inte vad det var som pappa trodde jag skulle bli arg över. Under alla år har jag fått en ganska bra bild om vem min mamma var och varför hon var som hon var. En otrygg, osäker och rädd liten människa som bara ville väl. Visst kunde hon säga saker som man blev ledsen över och ibland kändes hon enormt krävande. Men jag har förstått varför hon behövde så mycket uppmärksamhet och erkänsla.

Som barn var hon aldrig önskad och som invandrare till Sverige kände hon sig alltid underlägsen. Sådant präglar en människa i hela ens liv. Hon kom till Sverige från Finland utan några pengar eller vänner. Här tog hon arbete som piga på en bondgård och började lära sig svenska. Mina föräldrar träffades och gifte sig. Efter ett tag kom först min syster och sedan jag. När jag var liten började mamma att läsa in först grundskolan och sedan gymnasiet, samtidigt som hon arbetade som sömmerska. Efter sina studier fick hon ett mera välbetalt arbete som sekreterare och fortsatte att utbilda sig. Hin slutade som biträdande bibliotekarie och älskade sitt arbete på stadsbiblioteket.

Men sina rötter kom hon aldrig ifrån känslomässigt och det gjorde henne så ängslig. Nu när jag börjat läsa dagböckerna, förstår jag att hon ville vara stark för sin familj, men egentligen så var hon inte det innerst inne. Hon ville inte vara en belastning för någon och därför berättade hon aldrig om att hon inte mådde bra. Livet höll på att rinna ur henne när hon äntligen kom ned hit till mig och det gör mig ledsen. Om jag bara vetat, om hon bara berättat för mig hur hon mådde. Jag blir inte arg på henne för det, bara ledsen att vi inte fick mer tid tillsammans. Saknaden kommer aldrig att försvinna, jag har bara lärt mig leva med den.