Vi fick en riktig vinterdag med sol och knappt någon vind. Så det blev en långpromenad ut på landet till hundarnas förtjusning.
Bilen som stod inkilad i snön var bärgad och den chauffören har förhoppningsvis lärt sig att inte köra på småvägar.
När vi nästan var hemma fick både Unkas och Kuma kramp i en tass. Vi skyndade oss hem till värmen.

Unkas är fortfarande lite zum och saknar nog Nellie. Hon har ju alltid varit här sedan han kom till oss. Men vi undviker att nämna hennes namn just nu. Livet går vidare och nu gäller det att ta hand om pojkarna.

Detta att förlora en kär livskamrat är något man alltid måste ta i beaktande när man skaffar hund. Klarar man inte av den förlusten, ska man aldrig ge sig in på det.
Jag har sju änglahundar och mannen har sex stycken. Alla älskade och saknade än idag. Vi kommer att ha många fler innan vi tagit sista andetaget.
Det är värt all sorg, när man får år av kärlek, skratt och upplevelser.
Så nu tänker jag pussa på mina två prinsar.