Vet inte vad jag egentligen ska kalla de senaste dagarnas händelser för. Allt var som vanligt i onsdags. Jag gick långpromenaderna med hundarna och blev våtare för varje gång, eftersom det rådde svenskt sommarväder. Små dugg som kröp in överallt. Jag hade en sista sak att göra innan dagens eftermiddag kunde tillbringas inomhus. Tog bilen bort till pappa och han var beredd med dagensdubbel och lotto. Jag skulle till tobak, bankomaten och matöppet sedan var jag klar. När jag så vände mig för att gå tre steg ned för en liten slänt föll jag. Då jag hörde hur det knakade tre gånger förstod jag att det inte var ett bra tecken. Det lät som torra kvistar gick av.
Smärtan kom ganska fort och det var som knivar i foten och ankeln. En snabb blick och jag kunde se att foten låg i en konstig vinkel. Jag ropade på hjälp och pappas granne kom ut. Hon pratade med mig och stackars pappa som var utom sig av oro i fönstret. Jag har alltid mobilen med mig och ringde 112 som skulle skicka en ambulans. Sedan ringde jag mannen som blev förskräckt och kastade sig i bilen för att köra hem.
När ambulansen kom var jag rejält våt och nästan bortom sant och vett av smärta. Mannen kom nästan samtidigt trots att han körde från Malmö och ambulansen från Svedala. Tillslut var jag inne i bilen och kunde få lite värme. De körde mig till Malmö då ambulanspersonalen menade att jag borde få den bästa vården. De såg till att jag kom till ett undersökningsrum vilket var skönt. Nu var jag ganska preparerad med smärtstillande och bara så trött. När jag blev hämtad till ett rum för att röntgas satt mannen utanför och visste inte att jag låg därinne.
En kvinnlig läkare röntgade foten och vi småpratade. Då vred hon foten till rätt vinkel och jädrar i min låda vad onte det gjorde. Jag skrek inte utan jag vrålade i högan sky. Det var fruktansvärt. Nu hade klockan blivit rätt mycket och hundarna behövde få sin mat, så jag skickade hem mannen. Läkaren hade klargjort att jag måste opereras då skadan var väldigt ful. Varför, hade det inte varit en lätt brytning som kunde tejpas?
Efter ett tag blev jag hämtad till en postoperativ avdelning. Där skulle jag förberedas inför operation. Jag fick inte dricka vatten och gissa om munnen var torr. Men jag fick smärtstillande och kunde sova i korta sekvenser. En galen tant sprang omkring i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Jag hade en lite söt ängel som tog hand om mig. Hon bar en vit sjal över sitt hår och hade vackra stora bruna ögon. När så tanteländet skrek ”din djävla baluba” och stick tillbaka från det land du kommer från blev jag arg. Som tur var kom kärringen in i den lilla sal jag och en kvinna till låg i. Hon skulle ha min säng och jag vet inte vad. Mitt tålamod var slut och nu skrek jag åt kärringen att hon kunde dra åt he-vete. Tejpa för munnen på kossan sade jag till personalen. Men hon höll på hela natten och jag orkade inte med mer.
Det dröjde ända till klockan 16.00 på torsdagen innan jag kom in till operation. De skulle göra en ryggmärgsbedövning, vilket jag hört skulle göra fruktansvärt ont. Det stämmer och det sista jag hörde innan jag var borta var att de måste avbryta, så jag vet inte om de gjorde en vanlig sövning tillslut. Jag vaknade upp klockan 24.00 på natten och hade foten i paket. Men det fick de klippa upp och dagen efter fick jag mitt tjusiga svarta gips.
Nu slutar jag berättelsen för idag och berättar slutet i morgon. 
