Etikettarkiv: röntgen

Min fot är fotad

Publicerat av
Svara
Annonser

Min fot blev avbildad ur alla vinklar som går och fy tusan så ont det går att ligga på den hårda britsen de har där. Som att ligga på en bräda som är för smal och där man kan ramla av vilken sekund som helst. Men jag skötte mig fint och bilderna var till belåtenhet.

Efter en lång tråkig väntan på ortopedkliniken blev vi hänvisade till ett rum, med orden att inte bli oroliga för de låg efter i schemat. Mannen hann gå på toaletten, läsa en tidning om heminredning som låg där och jag börjat knorra om att jag var hungrig, innan någon dök upp.

Vi blev förvånade när en sjukgymnast kom in i släptåg av en läkare som hoppade på kryckor. Med ena knät på min brits undersökte han min fot och konstaterade att den läkt bra och nu var det bara att träna på ordentligt. Tyvärr har inte min fot rätat upp sig till fullo och nu måste jag få ordning på det. Den hoppande läkaren sade adjö och meddelade att jag inte behövde besöka någon läkare mer, utan nu är det sjukgymnastik som gäller.

Jag fick nya övningar att köra och hon visade hur jag ska börja belasta foten. I morgon ska jag ringa sjukgymnastiken här i byn och prata med någon där. Jag har ju lite svårt att ta mig någonstans nu och vi får se hur allt löser sig.

Om en månad bör jag kunna stödja på foten ordentligt och i februari borde jag kunna gå bra, men det tar säkert ett halvt år innan jag kan gå ut med hundarna. Det är vad sjukgymnasten sade och vi får se om hon får rätt. En röntgen till ska jag tydligen gå på för att se att allt är ok.

Mitt fotbrott var tydligen av det allvarligaste slaget och något som tar lång tid att få ordning på. Läkaren sade också att jag kanske får leva med värk i ankeln resten av livet. Verkligen ingen positiv nyhet och något jag måste smälta. Det viktigaste är ändå att jag kommer att kunna gå normalt.

Så nu är det träna, träna, träna som gäller. Kom igen nu coachen!!!!

wp-image-2068488899jpg.jpg

Ny vecka i oktober

Publicerat av
Svara
Annonser

Min nionde vecka med bruten fotled har startat och det är den andra veckan utan gips. Jag har vant mig vid att inte ha gips och tillvaron är mycket smidigare. Jag tränar regelbundet varje dag och det som är svårast är rörelserna i sidled. Tar tar emot och gör lite ont eller lite, det gör väldigt ont ibland och jag vet inte hur mycket jag törs tänja. Det är väl den svåraste biten i detta. Något annat jag reflekterat över är att som patient får man inte veta vad som händer med skadan och i mitt fall foten. Jag upplever ju att det knäpper till inuti den och lite andra fenomen som jag inte har en aning om vad det är. Det hade varit nyttigt att få veta vad som händer under läkningen och hur tuff jag kan vara i min träning.

Jag har fått ny tid för röntgen och undersökning nästa vecka och gissa om jag kommer att fråga en massa då. Sist sade läkaren att allt läkt som det ska och är det fortsatt bra, måste jag veta hur jag ska träna i fortsättningen och om jag ska tänja trots att det gör ont och tar mot. För det känns som att jag har ett band tvärs över foten som inte är speciellt töjbart. Hoppas att svullnaden går ner ännu mer snart. Jag är väldigt svullen vid ankeln fortfarande och det är där det stramar som tusan.

Funderar även på vad för slags skor jag ska kunna ha om och när jag får börja stödja på foten. Det hade varit toppen att få gå ute, om så bara en kort bit. Snart har de tio veckor gått som de sade att det skulle ta innan jag ens får stödja på foten. Så nu hoppas jag att min rehabilitering fortsätter framåt med nya rörelser och steg.

Från att ha sett ut såhär:

Med gipsad fot:

Till att stygnen är borta och även gipset:

Ärren är bara röda idag, utan sårskorpor och stödstrumpan har gjort att svullanden vid tårna har lagt sig.

Det har tagit tid och tålamod, men det går sakta framåt och jag ska villigt erkänna att ibland blir jag otålig. Men läkning tar tid. Att jag kommer att bli återställd är det jag måste tänka på. Det hade ju kunnat bli så att jag aldrig kunnat gå på foten igen. Kanske har jag en skyddsängel som ser efter mig?

Fick brev igår

Publicerat av
Svara
Annonser

Jag såg postbilen komma och lämna något i vår brevlåda. Men där fick allt ligga kvar hela dagen. Visst var jag nyfiken precis som varje dag, vad för post vi fått och får. Min fot hindrar mig från att gå ut till brevlådan och hämta posten. Ännu en frustration i min nuvarande situation. Tillslut glömmer jag bort att vi har post i lådan. Det gjorde jag igår också och tänkte inte på att påminna mannen när han kommit hem.

Det var först när vi skulle äta middag som mannen kom på att gå ut och hämta in posten. Jag hade fått två brev som låg bland all reklam. Jag tycker om reklam och skulle aldrig sätta på en lapp om att inte vilja ha det. Tycker att jag själv kan sortera bort det jag inte vill läsa. Mannen håller ju på att hämta olika saker i farmors lägenhet, som hon sedan själv får sortera och behålla det hon vill ha. Igår hittade han två stora kassar med reklam i hennes garderob. Hon är nittioett år gammal och trots sjukdomar, klarar hon av att sortera allt hon vill läsa, även om hon inte klarat av att kasta bort det sedan.

Nåväl, jag fick kallelse till sjukhuset i går. Om två veckor är det dags för röntgen och borttagning av gipset. Blev lite nervös då gipset ska bort innan röntgen. Det är en rätt lång bit att gå mellan ortopeden och röntgenbyggnaderna. Mannen försäkrade mig om att de vet nog hur allting ska gå till och att jag inte behöver oroa mig. Han har ju rätt i det och oron har släppt, men jag är spänd på om foten har läkt på ett bra sätt. Det är då sex veckor sedan jag blev opererad och fick mitt första gips. Alltså borde det vara fyra veckor kvar av de tio veckor läkaren sade att det skulle ta, innan rehabiliteringen ska börja. Jag är både glad och spänd.

En kort serie på fyra dagar

Publicerat av
Svara
Annonser

Vet inte vad jag egentligen ska kalla de senaste dagarnas händelser för. Allt var som vanligt i onsdags. Jag gick långpromenaderna med hundarna och blev våtare för varje gång, eftersom det rådde svenskt sommarväder. Små dugg som kröp in överallt. Jag hade en sista sak att göra innan dagens eftermiddag kunde tillbringas inomhus. Tog bilen bort till pappa och han var beredd med dagensdubbel och lotto. Jag skulle till tobak, bankomaten och matöppet sedan var jag klar. När jag så vände mig för att gå tre steg ned för en liten slänt föll jag. Då jag hörde hur det knakade tre gånger förstod jag att det inte var ett bra tecken. Det lät som torra kvistar gick av.

Smärtan kom ganska fort och det var som knivar i foten och ankeln. En snabb blick och jag kunde se att foten låg i en konstig vinkel. Jag ropade på hjälp och pappas granne kom ut. Hon pratade med mig och stackars pappa som var utom sig av oro i fönstret. Jag har alltid mobilen med mig och ringde 112 som skulle skicka en ambulans. Sedan ringde jag mannen som blev förskräckt och kastade sig i bilen för att köra hem.

När ambulansen kom var jag rejält våt och nästan bortom sant och vett av smärta. Mannen kom nästan samtidigt trots att han körde från Malmö och ambulansen från Svedala. Tillslut var jag inne i bilen och kunde få lite värme. De körde mig till Malmö då ambulanspersonalen menade att jag borde få den bästa vården. De såg till att jag kom till ett undersökningsrum vilket var skönt. Nu var jag ganska preparerad med smärtstillande och bara så trött. När jag blev hämtad till ett rum för att röntgas satt mannen utanför och visste inte att jag låg därinne.

En kvinnlig läkare röntgade foten och vi småpratade. Då vred hon foten till rätt vinkel och jädrar i min låda vad onte det gjorde. Jag skrek inte utan jag vrålade i högan sky. Det var fruktansvärt. Nu hade klockan blivit rätt mycket och hundarna behövde få sin mat, så jag skickade hem mannen. Läkaren hade klargjort att jag måste opereras då skadan var väldigt ful. Varför, hade det inte varit en lätt brytning som kunde tejpas?

Efter ett tag blev jag hämtad till en postoperativ avdelning. Där skulle jag förberedas inför operation. Jag fick inte dricka vatten och gissa om munnen var torr. Men jag fick smärtstillande och kunde sova i korta sekvenser. En galen tant sprang omkring i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Jag hade en lite söt ängel som tog hand om mig. Hon bar en vit sjal över sitt hår och hade vackra stora bruna ögon. När så tanteländet skrek ”din djävla baluba” och stick tillbaka från det land du kommer från blev jag arg. Som tur var kom kärringen in i den lilla sal jag och en kvinna till låg i. Hon skulle ha min säng och jag vet inte vad. Mitt tålamod var slut och nu skrek jag åt kärringen att hon kunde dra åt he-vete. Tejpa för munnen på kossan sade jag till personalen. Men hon höll på hela natten och jag orkade inte med mer.

Det dröjde ända till klockan 16.00 på torsdagen innan jag kom in till operation. De skulle göra en ryggmärgsbedövning, vilket jag hört skulle göra fruktansvärt ont. Det stämmer och det sista jag hörde innan jag var borta var att de måste avbryta, så jag vet inte om de gjorde en vanlig sövning tillslut. Jag vaknade upp klockan 24.00 på natten och hade foten i paket. Men det fick de klippa upp och dagen efter fick jag mitt tjusiga svarta gips.

Nu slutar jag berättelsen för idag och berättar slutet i morgon.

Boothcamp

Publicerat av
Svara
Annonser

Trodde jag skulle få fina och lugna promenader idag, men icke sa nicke. När jag var i andra ändan av byn ringde mannen och hulkade att jag måste komma hem. Ok, det var bara att pinna på i rask takt. Hostande, snörvlande med Unkas som undrade varför jag fick så bråttom i släptåg. Varför, kunde man inte stanna och nosa än här och än där som vi brukar göra? Mobilen ringde igen och nu verkade mannen vara döende. Jag blev riktigt rädd och tänkte att nu har han fått en hjärtinfarkt eller liknande. Jag och Unkas småsprang resten av vägen. Jag spottade blod och hostade som en galning och Unkas tyckte att det här var ju riktigt roligt. Tur att han drog mig fram, annars vete tusan om jag hade klarat att springa. Men eftersom han är en slädhund var han i sitt rätta element.

Jag kastade mig in genom dörren och in i sovrummet. Mannen levde och hade inte alls fått någon infarkt, men det stod inte bra till med honom. Med svetten drypande ringde jag vc och fick en läkartid direkt. Han klarade av att köra dit själv då vi endast har en kort bit. Sedan dess har jag inte hört av honom. Nu är det över två timmar sedan och jag är väldigt orolig. Men jag gick ändå den vanliga turen med Nellie och Kuma om än lite snabbare än vanligt. Sedan var det bara att skala av sig kläderna som var våta av svett. En lite tallrik med tapas och hostdämpande medicin blev min lunch.

Fick just samtal från mannen som är på väg till Trelleborg för röntgen. De har konstaterat lunginflammation, men misstänker att det är något mer och vill kolla upp det. Jag misstänker att jag måste boka en läkartid till mig så jag får penicillin, för vi har åkt på något smittsamt. Troligtvis är det en karl på mannens arbete som smittat ned oss. De som har barn på dagis ska banne mig hålla sig hemma så fort de blir snoriga. Det är ett otyg att gå till arbetet med en massa baskilusker.