Vi är riktigt på nedräkning nu och jag är lite omtumlad. Är det verkligen sant att vi snart har ett hem igen? Inte före vi öppnar dörren till huset kommer jag att verkligen tro på det. Sedan blir det en otålig väntan på att våra möbler och saker ska anlända. Då känns det som att vi fått tillbaka våra rötter och det nya livet kan börja. Ett liv i ett varmare klimat där våra kroppar och leder mår bättre än i kalla norden.
Igår satt vi och pratade om hur de sista åren i byn inneburit ett väntande på våren och sommaren. Då kylan vikit hädan och livet kunde börja igen. Så vill vi inte leva. Visst blir det vinter här nere också, men i ett microklimat blir den sällan så sträng som i Sverige. Därför har vi valt att inte bo bland bergen där det regnar mer och kan bli riktigt kallt. Ska man bo året om i sitt hus så måste man tänka efter ordentligt vad man är ute efter. Om man endast ska vistas här nere vissa perioder så är havet eller bergen att föredra.
Eftersom vi upplevt Medelhavet denna vår, så insåg vi snabbt att blåsten där nere inte är trevlig. Sanden yrde och det var inte trevligt att gå med hundarna. Vi tittade på hus längre upp i bergen och vägarna dit var ju både vackra och kurviga. Inte vägar man gärna kör på vintern i sämre väder för att handla.
Därför tror vi att vi hittat precis rätt med både hus och by. Cykelavstånd till både affärer och bagare. Inte långt om man vill gå heller. Allt finns nära och vi behöver inte köra för att få tag i något egentligen. Huset är lagom stort för två personer och trädgården större än den vi hade tidigare. Hundarna får tillbaka sin frihet att gå ut och in när de vill och behöver.
Oj, vad vi tänker och pratar om hur det ska bli. Men vi tänker inte ha för höga förväntningar, utan bara ta en sak i taget. Bilderna vi har på huset och trädgården är väl tummade vid detta laget och det ska bli skönt att få gå runt och känna att vi bor där.
Denna sommar blir verkligen annorlunda mot förra året, då vi satt i trädgården och längtade bort.
Resan fram hit har både varit tuff, spännande,krävande och ibland ledsam. Vi är inte fem individer som kommer ända fram, men vi fyra som gör det ska njuta av det nya livet.
Härligt att det snart är dags! De sista dagarna när man väntar är inte så kul, men samtidigt så fyllda av förväntan.
Tråkigt att alla inte kom hela vägen fram men jag tror att Unkas ändå hade en bra sista tid när ni levde så nära varandra hela flocken.
Trots att man vet att det kommer att hända förr eller senare när ens hund blivit gammal, så känns det fruktansvärt. Nu ska vi försöka se framåt och ta hand om de två vi har kvar.
Vissa saker kan man helt enkelt inte förbereda sig på.
Läste ditt inlägg för idag också och ser att ni snart börjar röra er mot det nya huset. Det ska bli så spännande att följa er när ni äntligen får ta plats i det som ska bli ert nya hem!