Idag kom så beskedet att svärmor (farmor) somnat in. Eller snarare inte vaknat efter natten. För en vecka sedan slutade hon att äta och har sedan dess endast fått palliativ vård. Precis som pappa fick i slutskedet av hans liv. Även om detta var väntat infinner sig en sorg hos oss och då det var den sista av våra föräldrar som nu gick bort, så blir allt så slutgiltigt.
De sista femton åren är det ju jag och Mr J som tagit omhand om våra åldrande föräldrar. Så blir det nog för många barn. Ju äldre föräldrarna blir ju mer hjälp behöver de ha. Det tar både tid och kraft från anhöriga. Men så länge huvudet är med så finns det en mening med att vara närvarande. Tyvärr, så har farmor inte varit kontaktbar under nästan ett halvt år och hon var bara en skugga av den människa hon en gång var.
Så nu säger vi farväl till den sprudlande och glada farmor vi vill minnas och inte det skal som hon blev. Som lagade underbart god mat och aldrig gav upp.
Alltid noga med kläder och smycken. Egentligen saknad sedan länge då livet sakta sögs ur henne och demensen tog över hennes liv.
Kram vi ses
Beklagar sorgen 🧡
😟tack
Beklagar sorgen
Tack
Beklagar er förlust både nu och under sjukdomstiden. Demens är en hemsk nedbrytande sjukdom.
Tack, det är den och man kan inget göra. 😢
Beklagar er sorg. Du har skrivit så fint tycker jag, känner igen det från när min mamma dog. Och så rätt, bevara dom ljusa fina minnena från när ”farmor” var sig själv.
Ja, kroppen var bara ett skal på slutet. 💐
Även om det är väntat så är det ändå alltid en chock. Beklagar sorgen!
Kram
Tack, kroppen orkade inte mer och det är väl så det blir. 😢