Etikettarkiv: saknaden

Livets slut

Publicerat av
10

Idag kom så beskedet att svärmor (farmor) somnat in. Eller snarare inte vaknat efter natten. För en vecka sedan slutade hon att äta och har sedan dess endast fått palliativ vård. Precis som pappa fick i slutskedet av hans liv. Även om detta var väntat infinner sig en sorg hos oss och då det var den sista av våra föräldrar som nu gick bort, så blir allt så slutgiltigt.

De sista femton åren är det ju jag och Mr J som tagit omhand  om våra åldrande föräldrar. Så blir det nog för många barn. Ju äldre föräldrarna blir ju mer hjälp behöver de ha. Det tar både tid och kraft från anhöriga. Men så länge huvudet är med så finns det en mening med att vara närvarande. Tyvärr, så har farmor inte varit kontaktbar under nästan ett halvt år och hon var bara en skugga av den människa hon en gång var.

Så nu säger vi farväl till den sprudlande och glada farmor vi vill minnas och inte det skal som hon blev. Som lagade underbart god mat och aldrig gav upp.

Alltid noga med kläder och smycken. Egentligen saknad sedan länge då livet sakta sögs ur henne och demensen tog över hennes liv.

Kram vi ses

Tiden går fort

Publicerat av
Svara

Idag för fjorton år sedan åkte pappa och jag in till MAS, för att ta farväl av mamma. Jag satt och höll hennes hand hela dagen tills hon flög iväg. Hon kramade min hand till farväl och sedan var hon borta. Pappa ville inte att jag skulle följa med honom hem och kanske ville han sörja ensam. Kanske pratade han med henne där han satt i sin ensamhet? Jag var som i dvala och allt kändes så overkligt. Min mamma skulle inte lämna oss då. Men det gjorde hon och det fick vi leva med. Det har vi gjort både pappa och jag, men saknaden kommer aldrig att försvinna. Jag tänker ofta på henne och alla våra pratstunder vi haft, något som jag vet att hon uppskattade. Därför är denna sång till mamma och jag skulle önska att hon verkligen kunde höra orden.

Stunder av glädje

Publicerat av
Svara

image

Vi får många stunder av glädje på kvällarna. Pojkarna har börjat leka efter middagen och vi tittar mer på dem än tv:n.
Så hade vi det tidigare innan Nellie avbröt dem. Nu har de hittat tillbaka till leken och börjat bli väldigt tajta.
Jag njuter av att se dem prata med varandra och att de tycker om att vara nära.
En månad sedan vi var så ledsna och nu har vi börjat le igen. Saknaden kommer aldrig försvinna från mig, men glädjen är tillbaka.

Midsommar nalkas

Publicerat av
Svara

För många är midsommar en större helg än alla andra vi firar. Jag har tyckt det tidigare, tills jag upplevde baksidan med denna helg. Det ska ju vara en glädjens helg och man firar att nu är sommaren verkligen här. Den helg jag tänker på är då jag levde med en man som visade sin verkliga sida. Om man inte klarar av att hantera alkohol så kan denna helg bli ytterst förödande. Det kunde inte han och sedan blev min rival just alkoholen. Det var början på slutet i det förhållandet.

Efter den helgen har midsommar inte varit lika rolig. Jag slutade att fira den i stora sällskap och valde med omsorg vilka jag skulle tillbringa den med. Det har varit lugnt och behagligt, med god mat och trevligt prat. Mannen och jag har bjudit hem våra föräldrar och det har borgat för trevnad. Eftersom vi haft minst två hundar sedan vi träffades har vi ansett att de inte ska utsättas för människor med för mycket alkohol i blodet. Det är ju deras helg också.

För tolv år sedan skulle vi som vanligt fira midsommar med god mat hemma hos oss. Min mamma insjuknade så fort hon kom hit och tillslut blev det ambulans till sjukhuset. På midsommardagen satt min pappa och jag vid hennes säng och tog adjö. Hon hade en bräcklig hälsa och klarade inte den operation som gjordes. En blodpropp tog hennes liv och sedan dess är midsommarhelgen lite bitterljuv för mig.

Minnen kommer och saknaden känns mer än andra tider på året. Men vi ska äta gott och ha en fin stund med svärmor och pappa i morgon. Varje år tänker jag att det kan vara sista gången vi firar denna helg. Därför ska vi vara glada och bara må bra.

wpid-fb_img_1432318773099.jpg

Saknadens svallvågor

Publicerat av
Svara

Ibland sköljer vågor av saknad över mig. Mamma som så hastigt togs bort från mig, precis när jag skulle ge henne det liv hon längtade efter. Min bästa vän som aldrig svek när det gällde. Så många kvällar vi suttit och pratat när jag kom hem och sedan i telefon när jag bodde långt bort. Fortfarande kan jag tänka att det måste jag berätta för mamma och minns att det inte går. Men jag pratar med henne och hoppas att hon kan höra mig där hon är nu. Man vet ju aldrig eller hur?

Jag saknar min gudmor Britta som hade en så varm och god famn. Jag satt alltid i hennes knä som kändes som min trygghet. Hon som jag bodde hos som lite bäbis. Min extramamma som alltid skulle finns där. När hon låg i Uppsala efter att ha opererat och strålat cancern, var jag hos henne varje kväll. Vi skrattade och pratade om allt.

Alla de hundar jag fått förmånen att ha som vänner. Snuff som av en händelse hamnade hos oss. Han skulle egentligen till någon annan, men jag ville inte släppa iväg honom. Hur skulle jag kunna låta honom försvinna när han kröp upp i mitt knä där jag satt på golvet, och somnade. Adde som var ett energiknippe. Han dansade runt på bakbenen och satt på stolen i hallen när jag kom hem från skolan. Mitt lilla svarta troll. Ragnar som var så klok. Han blev min allra bästa vän när jag blev lämnad. Det var som att han kunde läsa mina tankar. Berrie som blev min tröstehund. Vi var alltid tillsammans och jag var så glad att kunna ge honom en trädgård och landet. Vi gick långa turer utanför byn och han älskade det. Annie som kom in i mitt liv tillsammans med mannen. Hon blev en älskad storasyster till Berrie, som avgudade henne. Hon låg på rygg i gräset och tittade på molnen, när Berrie sprang efter sin frisby. Ronja som mannen bestämde att vi skulle ha utan att ens ha sett en bild av henne. Den kloka systern som fick Annie att vilja leva fyra år till. Som tyst gick in och ut ur rummen. Hennes ögon såg allt och var så talande att man visste direkt vad hon ville.

De släktingar jag knappt lärt känna eller som försvann till andra sidan innan jag föddes, farfar,farmor, mormor och morfar. Jag saknar er alla.

dies

 

Saknaden

Publicerat av
Svara

Ibland kommer saknaden efter någon människa ikapp och jag blir lite deprimerad ett tag. Kanske var det att svärmor kom hem till oss igår på mors dag, eller bara dagen som det var. Jag blev dyster när jag skulle sova och kände att tiden bara rusar iväg. Åren går så fort och jag blir bara äldre och äldre, vilket är ju livets gång.

Jag höll kvar dagen i mitt huvud för att försöka memorera känslan av min älskade svärmor. Min egen mamma finns ju inte fysiskt i mitt liv längre och jag saknar henne otroligt mycket. Jag saknar min mormor, som jag aldrig riktigt kände. Hon pratade inte så bra svenska och var inte en person som man bara kunde krama spontant. Jag gjorde det en gång då hon gav mig en födelsedagspresent och blev väldigt besvärad. Varför vet jag inte och jag frågade aldrig heller. Från denna annorlunda dam föddes min mamma, som var den mest kärlekstörstande människa jag någonsin känt. Tror hennes barndom präglat henne och gjorde att hon aldrig kunde känna sig riktigt älskad. Blir man bortskickad som liten, till olika släktingar är det inte så konstigt.

Men jag älskade min mamma precis som den hon var och försökte visa det med kramar och ord under hela hennes liv. Jag hoppas att hon finns någonstans där hon kan känna att jag inte glömt eller slutat att älska henne. Hon fanns alltid där för mig och lyssnade när jag var ledsen eller glad. Jag pratar med henne än idag i mina tankar. Det jag saknar är hennes röst och skratt.

Jag saknar min mamma mest när naturen blommar upp och solen skiner. Det var hennes bästa tid på året.

Därför kramar jag min svärmor på mors dag. Eftersom hon är 89 år, kommer det en dag när jag saknar henne också.

tulpaner

Äntligen orkar jag

Publicerat av
Svara

Min mamma har varit död i snart tio år och när jag hjälpte pappa att städa ur lägenheten, hittade vi flera dagböcker som hon hade skrivit. Jag har haft dem i min ägo ända sedan dess. Men då pappa sade att jag kanske skulle bli arg när jag läste dem så blev jag så osäker på om jag ville läsa vad hon skrivit. Vet ju inte vad det var som pappa trodde jag skulle bli arg över. Under alla år har jag fått en ganska bra bild om vem min mamma var och varför hon var som hon var. En otrygg, osäker och rädd liten människa som bara ville väl. Visst kunde hon säga saker som man blev ledsen över och ibland kändes hon enormt krävande. Men jag har förstått varför hon behövde så mycket uppmärksamhet och erkänsla.

Som barn var hon aldrig önskad och som invandrare till Sverige kände hon sig alltid underlägsen. Sådant präglar en människa i hela ens liv. Hon kom till Sverige från Finland utan några pengar eller vänner. Här tog hon arbete som piga på en bondgård och började lära sig svenska. Mina föräldrar träffades och gifte sig. Efter ett tag kom först min syster och sedan jag. När jag var liten började mamma att läsa in först grundskolan och sedan gymnasiet, samtidigt som hon arbetade som sömmerska. Efter sina studier fick hon ett mera välbetalt arbete som sekreterare och fortsatte att utbilda sig. Hin slutade som biträdande bibliotekarie och älskade sitt arbete på stadsbiblioteket.

Men sina rötter kom hon aldrig ifrån känslomässigt och det gjorde henne så ängslig. Nu när jag börjat läsa dagböckerna, förstår jag att hon ville vara stark för sin familj, men egentligen så var hon inte det innerst inne. Hon ville inte vara en belastning för någon och därför berättade hon aldrig om att hon inte mådde bra. Livet höll på att rinna ur henne när hon äntligen kom ned hit till mig och det gör mig ledsen. Om jag bara vetat, om hon bara berättat för mig hur hon mådde. Jag blir inte arg på henne för det, bara ledsen att vi inte fick mer tid tillsammans. Saknaden kommer aldrig att försvinna, jag har bara lärt mig leva med den.

Sista veckan i februari

Publicerat av
Svara

Så skönt att den sista vintermånaden är på väg mot sitt slut. Snön är nästan borta överallt här i skåne och vårvindarna är friska. Blir förstås lite kallt men det är så skönt att det börjar bli ljusare om morgnarna och dagarna längre. Ser att det börjat dyka upp trädgårdsjobb och det är ett tydligt tecken på att våren är på gång. Det känns lite som att jag börjar vakna upp ur en vinterdvala. Kan kanske bero på att jag är ett vårbarn och därför mår bäst under just denna tid på året.

Såg precis ett kort program om Lasse Lönndal, som var en av Sveriges mest populära artister på femtiotalet. Han är gammal pensionär idag och pratade om att när man kommer upp i hans ålder så försvinner vännerna efterhand. Det kände han som en nackdel med att bli gammal och när någon dör finns aldrig chansen att kunna ta upp en förlorad kontakt. Precis så känner jag när det gäller min mamma som dog för snart tio år sedan. Det är ju nu när jag är vuxen som jag skulle ha mer tid att umgås med henne. När man var yngre, var det så mycket i ens liv som gjorde att man inte hade tid. Nu har jag den tiden eftersom jag inte har samma sorts aktiviteter idag. Det är inte så att jag ångrar mitt liv, men jag kunde inte ana att saknaden skulle bli så stor. Jag tänker på henne väldigt ofta då jag skulle vilja berätta eller prata med henne om saker som sker. Nu får det bli i mitt huvud som jag berättar. Kanske hör hon det. Jag vill i alla fall tro det.

Men det är inte bara henne jag tänker på utan även alla andra som inte finns mer. Det är ju inte så att man väljer bort dem ur ens liv, som man gör med människor som fortfarande finns i livet. Dem lämnar man bakom sig av olika orsaker och går vidare. Att människor dör och inte finns hos oss mer, är en sak man måste vänja sig med och ju fler som försvinner desto lättare går det. Men saknaden försvinner aldrig.