Efter en sval och bra natt vaknade vi och vi brukar öppna dörren så Turbo får kila ut för en morgonkiss. Så även idag men plötsligt kom hon inrusande och hårda dunsar hördes ute. Jag ropade att vad i helskotta händer!!! Då blev det tyst. Suck, varför hamnade vi bredvid en granne med en pojke som har adhd av någon form? Han har inga lekkamrater och hämtas och lämnas i en speciell skolskjuts. Ja, jag syftar på bollkalle alias apan.
Värmen bara slog mot oss när vi steg ut så parasollet åkte upp på nolltid. Fläktarna på högfart och JR tog teslan till bagarn. Jag hade planer för idag och skulle egentligen stå ute i trädgården, men så började jag fundera. Dunsandet som var väldigt högt satte igång när JR tog ut sin cykel och då ser han att apan hoppar i sin hoppborg med ett tennisracket som han slog allt vad han orkade i nätet runt borgen. Ja men det var väl en rolig lek eller hur?
Nåväl, för att återgå till hallmattan så bestämde jag för att göra rent den där den låg i hallen. Alltså lade jag x antal badlakan under den. Vi har flera udda badlakan som vi sparat för hundarnas smutsiga tassar. Nu verkar vi ju inte behöva särskilt många men de passar bra till mitt projekt. Så beväpnad med en hink med lavendelsåpa och en skurborste gick jag till verket. Okej, jag har en del svårigheter att komma ner på golvnivå men när jag väl är där så kunde jag sätta igång.
Jag är rätt nöjd med mitt arbete ska jag säga och nu får mattan torka över natten. JR hjälpte mig upp från golvet så jag sitter inte fortfarande där på golvet.
Nöjd med mitt arbete satte jag mig ute på trädäcket och se där! Vita blommor har börjat blomma på trädet som jag inte har en aning om vad det är för sort. Men det är så fint med dessa blommor. Så vad sysslade JR med idag då? Meningen var att han skulle fortsätta med uppfarten och rensa den men med +34 i skuggan kändes inte det som något bra projekt. Istället blev det projekt dörr på lilla toaletten. Bättre med inomhusprojekt när värmen är som nu.
Tillslut satt vi båda två och flämtade i skuggan. Någon svalkande vind var det inte tal om. Men sitter man still så känns det rätt ok ändå. Vi drack ett glas rosé och mumsade å lite ostar till ett par historiepoddar. Tror att vi båda nickade till lite av och till. Innan vi gick in var det dags att vattna för nu törstar våra växter.
Skönt att komma in då R2D2 arbetar för att göra vårat liv så behagligt. Hundarna somnade direkt vi stängde dörren.
Jobbigt att ha en apa till granne…
Att komma ned på golvet är inte ett jättestort problem för mig, men att komma upp igen är desto svårare. Var tog smidigheten vägen??? 🙂
Ha en fin dag!
Ville inte berätta om hur jag kom upp för det var rena rama bergsbestigningen.😄
Den grannen har ni ju ”glädje” av. Så jobbigt.
Vilket jobb med mattan. Ner kommer man alltid men upp är betydligt värre.
Uppfarten har blivit jättesnygg.
Ha det så gott i värmen.
Blev nöjd med mattan. Ja att ta sig upp fodras en del stöd.
Jag blir så ledsen när du beskriver grannpojken och att det handlar om någon form av NPF-problematik. Livet är oerhört tufft för de familjerna och något av det allra tuffaste är omvärldens fördömande och brist på förståelse. Jag är mormor till en pojke med autism och har jobbat med de här barnen och ungdomarna i många år. Tro mig, de vill inget hellre än att vara till lags och att förstå. En liten pojke eller tonåring med NPF är ingen apa – han är i så fall en individ som kämpar med att försöka förstå och tolka sin sin omvärld.
Jag anser att Fimpan och askan borde engagera sig i apan som tydligen har ett stort behov av att klättra och dänga saker i marken. Varför inte åka till havet när det är så fint väder?nej de sitter bara och bolmar och babblar. En dag i veckan borde de orka tycker jag. JR har levt med ett sådant barn i ett tidigare liv. Det enda som hjälpte var att sysselsätta pojken.
Helt rätt – de behöver aktiviteter och utlopp men det kan finnas många skäl till varför de inte åker till havet, tex. Ju större de blir, desto större behov av trygga omgivningar. När vi inte vet skälen, bör man vara försiktig med sina omdömen, tycker jag. Just det här kommer så nära min familjs verklighet att jag måste reagera. Jag vet hur omvärldens kritiska blickar kan bränna.
Kan berätta att när JR och pojkens mamma fick knivar kastade på sig och han slog sin halvbror så vår fina H är nästan döv på det örat, då flyttade JR med H. Det var ju inte fel på pojken utan det var ju alla andras fel.
När han sedan skrämmer hundarna så de inte törs vara ute i trädgården tycker jag att det går för långt. För två veckor sedan kom det en sten stor som min fot över staketet. Vad hade hänt om den träffat någon av hundarna? När han försöker provocera våra hundar att yla känner jag att det är nog.
Självklart tilltalar jag inte grannarna med dessa namn. Jag kan inte acceptera att hundarna ska vara rädda att gå ut i vår egen trädgård. När stenar stora som min fot kommer farande över staketet. Vad våra språkkunskaper beträffar klarar vi oss bra med franskan. Men katalanska är överkurs och det är vad de pratar i familjen på andra sidan staketet. Vår älskade sydfranska på andra sidan gatan beträffar så pratar vi mest varje dag. Vi är verkligen inte nedsättande eller förringar fransmän, tvärtom tycker vi att detta är ett trevligt folk. Kan även påpeka att pappan i familjen är på våran linje när det gäller pojken och vi byter några ord med honom då och då. Vi lever inte isolerade så det har du helt fått om bakfoten. Men vi umgås inte med svenskar här utan fransmän. Det var ju du som flyttade och vad det beror på tänker jag inte bry mig om.
Sedan vill jag påpeka att detta är min blogg och jag skriver precis vad jag vill. Det är bara att välja om man vill läsa eller inte.