Nu har vi överlevt den första helgen som tvåhundarsfamilj. För mig börjar allt normaliseras mer och känslorna komma ikapp intelligensen. Jag kan konstatera att det inte blir lättare för varje gång en kär hund lämnar. En del orkar inte vara med om det mer än en gång och avstår från att skaffa någon ny vän. Medans andra skyndar sig att göra det för att orka se framåt. Just nu känns det lite modigt att avstå från att skaffa en till. Att våga känna sorgen och saknaden som uppstår. Livet blir inte detsamma men det fortsätter trots det. Varje hund är en individ som precis som människor är olik andra. De egenskaper en hund haft finns inte hos någon annan, även om man köper samma ras.

Detta gör att alla de hundar som jag haft finns kvar i mitt minne och har en speciell plats i mitt hjärta. Det jobbiga är att när man har en flock och en av dem dör, så blir det en konstig situation. Alla har sin speciella roll och att förändra den tar ett tag. Jag märker att våra två hundar har börjat försöka hitta sina nya roller. Det finns alltid en ledare och när ledaren försvinner så ska någon av de kvarvarende ta den platsen. Hos oss försöker Nellie tappert ta den och vi får se hur det går med den saken. Unkas har en stark integritet och det kan lika gärna bli han som tar befälet. Fast det brukar oftast vara tikarna som är ledare.

Om man ser på en vargflock så är det precis likadant och flocken formar om sig efter dödsfall. Livet fortsätter och det gör det även i vår lilla flock.