Barndomsminnen

Läste ett inlägg på en blogg som jag följer och minnen vaknade till liv. Bilder från vårens framfart i Sverige och det djurliv som vaknar då fanns med i inlägget. En varning var inlagd om bilder på ormar, som jag scrollade förbi snabbt. Jag tycker fortfarande inte om att titta på sådana foton. Här kommer jag in på mina minnen.

Ända sedan jag var väldigt liten har jag varit rädd för ormar. Jag har aldrig kunnat titta på vare sig bilder eller tvprogram där de förekommit. Dök det upp en orm på tvrutan skrek jag i högan sky och hade fötterna högt över huvudet. Någon av mina föräldrar fick rusa in till mig och lugna ner mig.

När jag skulle sova så skulle sängen vara helt slät med täcket vikt under madrassen. Det skulle inte finnas någon orm i min säng. Jag ålade mig ner i min bädd och sedan skulle täcket stoppas ordentligt om mig. Här skulle ingen orm kunna slingra sig in när jag sov. Jag kunde ha mardrömmar om ormar som jagade mig och krälade runt omkring mig.

Högt gräs var nono för mig och pappa gick alltid runt och kollade att det inte fanns ormar vid de stugor vi hyrde på deras semester. Om han hittade någon lyfte han bort den och sade inget till mig förens vi var hemma igen.

Varifrån denna ormskräck kommit, vet jag inte,men en kvinna sade en gång att det var minnen från ett tidigare liv. Kanske är det så, vad vet jag?

Men en gång läste jag det kommit upp en orm ur toalettstolen och ni kan ju tänka er hur det blev för mig. Jag hade absolut ingen njutning av att gå på toaletten. Jag fick trög mage och höll mig in i det längsta. Min syster som är fem år äldre skrämde mig med att det var ormar under min säng. Undrar om en gasell kunnat hoppa högre och längre från tröskeln till min säng? Kan försäkra er om att jag hämnades ordentligt. Jag sjöng Blinka lilla stjärna på alla språk jag kunde komma på innan vi skulle sova. Inte för att jag kunde fler språk än svenska, men förtusan man har väl fantasi.

Jag mötte faktiskt en huggorm en gång på en landsväg i Hälsingland. Tror jag hoppade minst en meter upp i luften och över den. Men jag varken svimmade eller fick hjärtslag. En bedrift enligt mig.

Idag är jag väl inte lika rädd för huggormar eller snokar, men undviker foton och närkontakt med dem. Om får säga så är det inte mina favoriter bland alla djur.

Annonser

3 svar till “Barndomsminnen”

  1. Det bara måste vara ett ”tidigare livs” minne, så tänker jag. Tycker synd om alla som har starka fobier oavsett orsak. Själv gillar jag inte heller ormar, var ute och motionssprang för massor av år sedan, min son cyklade efter bakom mig. Så slank ormen över stigen och jag hoppade så högt och långt, blev skiträdd och sonen glömmer nog aldrig mitt världsrekord i både höjd och längd. Hahaha!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.