Barndomsminnen

Läste ett inlägg på en blogg som jag följer och minnen vaknade till liv. Bilder från vårens framfart i Sverige och det djurliv som vaknar då fanns med i inlägget. En varning var inlagd om bilder på ormar, som jag scrollade förbi snabbt. Jag tycker fortfarande inte om att titta på sådana foton. Här kommer jag in på mina minnen.

Ända sedan jag var väldigt liten har jag varit rädd för ormar. Jag har aldrig kunnat titta på vare sig bilder eller tvprogram där de förekommit. Dök det upp en orm på tvrutan skrek jag i högan sky och hade fötterna högt över huvudet. Någon av mina föräldrar fick rusa in till mig och lugna ner mig.

När jag skulle sova så skulle sängen vara helt slät med täcket vikt under madrassen. Det skulle inte finnas någon orm i min säng. Jag ålade mig ner i min bädd och sedan skulle täcket stoppas ordentligt om mig. Här skulle ingen orm kunna slingra sig in när jag sov. Jag kunde ha mardrömmar om ormar som jagade mig och krälade runt omkring mig.

Högt gräs var nono för mig och pappa gick alltid runt och kollade att det inte fanns ormar vid de stugor vi hyrde på deras semester. Om han hittade någon lyfte han bort den och sade inget till mig förens vi var hemma igen.

Varifrån denna ormskräck kommit, vet jag inte,men en kvinna sade en gång att det var minnen från ett tidigare liv. Kanske är det så, vad vet jag?

Men en gång läste jag det kommit upp en orm ur toalettstolen och ni kan ju tänka er hur det blev för mig. Jag hade absolut ingen njutning av att gå på toaletten. Jag fick trög mage och höll mig in i det längsta. Min syster som är fem år äldre skrämde mig med att det var ormar under min säng. Undrar om en gasell kunnat hoppa högre och längre från tröskeln till min säng? Kan försäkra er om att jag hämnades ordentligt. Jag sjöng Blinka lilla stjärna på alla språk jag kunde komma på innan vi skulle sova. Inte för att jag kunde fler språk än svenska, men förtusan man har väl fantasi.

Jag mötte faktiskt en huggorm en gång på en landsväg i Hälsingland. Tror jag hoppade minst en meter upp i luften och över den. Men jag varken svimmade eller fick hjärtslag. En bedrift enligt mig.

Idag är jag väl inte lika rädd för huggormar eller snokar, men undviker foton och närkontakt med dem. Om får säga så är det inte mina favoriter bland alla djur.

Annonser

Deppigt på Hermelinen

Pappa var lite deppig idag då en i äldreboendet dött natten till idag. En gubbe som pappa haft ganska trevliga samtal med tidigare. Så hände något och gubben blev sämre tills livet tog slut. Inte så roligt att bli påmind om att slutet kanske är bakom hörnet. Ju äldre man blir ju mer tänker åtminstone jag på att kroppen kanske inte orkar lika mycket som tidigare. Därför har det blivit så viktigt att verkligen ta tillvara på de år man har kvar. Jag vill ha många minnen att se tillbaka på när jag inte längre kan skapa fler.

När vi inte kan köra ut med husbilen och upptäcka nya platser och uppleva fina dagar i andra länder, ska åtminstone inte jag sitta och gräma mig. Jag vill se tillbaka på ett spännande liv.

Det är precis det vi planerar för detta år. Jag tänker inte låta dagarna bara rinna iväg tills jag inte orkar med förändringar. För den dagen kommer och då vill jag vara på en plats där jag kan njuta av det som återstår. Nu har jag sådan tur att Mr J är inne på precis samma linje. Vi är väldigt samspelta i våra tankar och drömmar. Att vi sedan är födda samma år ser jag som en stor fördel. Det innebär att vi båda är klara med yrkeslivet samtidigt.

Idag hämtade jag en serie jag beställt på vårat postutlämningsställe. Ikväll lämnar vi J.A.G för att börja se:

Det ska bli så spännande och vi har alla säsonger. Sedan har vi också säsong sju av Games of Thrones, så den serien ska vi se om så vi får ett sammanhang. Vi ska nog klara av denna vinter tills det blir vår.

 

Minnet

Ibland undrar jag lite hur våra minnen förändras med tiden och hur påverkbar man är som gammal. Plötsligt pratar pappa om saker som gäller mamma och min syster som han aldrig sagt förut. Jag känner att han fått vissa saker berättas av henne och hon har alltid fabricerat minnen. Inte för att mamma var en ängel här på jorden, även om hon är det nu. Men min syster har aldrig varit en ängel och kommer heller aldrig att bli det. Hon har en naturlig gåva att vara elak och den har hon ärvt från mormor. Därför blir jag konfunderad då jag hör hur min pappa berättar ett minne som är mitt, men säger att det är min syster som det gäller.

Nu vet jag att hennes äldste son kan läsa detta och det kan göra ont. Men den pojken har ärvt sin faders godlynta humör och vänliga sinne. Min gudson som ligger mig nära hjärtat och är glad för att ha kontakt med.

Men så pratade pappa och jag om minnen som jag har och det blev många skratt. Så dagen med pappa slutade på ett hjärtligt sätt. Jag höll inne med mina åsikter om min syster och fokuserade på det som är roligt. Undrar om det kallas att vara vuxen?

Dagen har varit fruktansvärt kvav. Ja, luften alltså. Nu är vi i Sverige och då skulle jag vilja säga att det blir åskväder ikväll. Det känns i alla fall som så. Ett förlösande regn som gör luften klar. Men på senare år har det inte blivit så utan liknat mer vädret som är söderut. Förresten så längtar jag tillbaka. Ett liv med tomater,citroner, oliver och rosévin. Bara äta tapas och till dessert melon. Suck….

Nåja det är fredag och varmt ute. Ett glas rosé har jag också bredvid mig. Om jag säger så:” Jag lider inte.”

Minnen ploppar upp

I morse när jag satt vid matbordet och drack kaffe ploppade ett minne upp i huvudet. Alla minnen som kommer är inte så roliga, medans andra är rent av dråpliga. Mitt kaffe var lite för varmt så jag smuttade på det och tänkte på en annan gång när kaffet var skållhett.

Jag var troligtvis tretton år och min syster bodde fortfarande hemma. Ja, jag har en mycket frånvarande syster. Det skiljer fem år mellan oss och vi har aldrig varit särskilt nära varandra. Denna dag satt jag med två tjejkompisar i köket. Vi skulle dricka kaffe och hade satt på bryggaren. På den tiden hade vi inte någon elektrisk bryggare, utan en med två kolvar som man ställde på spisen. Vatten i den undre kolven och kaffe i den övre. När vattnet började koka steg det upp i den övre kolven och blandades med kaffet. Då ställde man den vid sidan av plattan och fick vänta tills det färdiga kaffet runnit ner i den undre kolven. Kaffet blev väldigt varmt av den proceduren.

Jag hade dukat upp med mammas hembakade kanelbullar och vi satt och snackade killar. Min syster kom in i köket och började lägga sig i samtalet. Hon retade mig och jag bad henne att gå sin väg, men hon bara fortsatte. Då kastade jag en handfull sockerbitar på henne. Min syster tog kolven med kaffet och hällde över mitt huvud och det gjorde fruktansvärt ont. Sedan sprang hon in i badrummet och låste dörren. Om någon behövt kallt vatten så var det jag. Jag tog en sax och försökte öppna dörren, min syster stod därinne och skrek. Vet inte hur det hela hade slutat om inte pappa kommit hem. Han hjälpte mig att skölja huvudet under kökskranen och satte på nytt kaffe. Mina kompisar var chockade och vi stängde dörren till köket. Sedan gick vi ut.

Som sagt är det inget roligt minne, men det ploppar upp då och då. Än idag förstår jag inte varför hon gjorde så. Men funderar på om det var avundsjuka. Det kan stämma då jag tänker på annat som hon gjort mot mig vid andra tillfällen. Tråkigt men sant.

Nästa gång ett minne ploppar upp i huvudet så hoppas jag att det är något roligt.

 

Mors dag

Åren går och nu är det femton år sedan du gick bort älskade mamma. Du var inte perfekt och ditt dåliga självförtroende fick dig att tro att du var sämre än andra mammor. Det var du inte. Du fanns alltid där som bollplank och stöd när jag behövde dig. Under många år bodde vi långt ifrån varandra och när du äntligen flyttade nära mig, fick vi endast ett halvt år tillsammans. Du var sjuk när pappa och du flyttade ner till mig. Kanske visste du om det? Eftersom du alltid sade till mig att du aldrig ville bli begravd långt däruppe i Dalarna.

Så många skratt vi haft tillsammans och pratstunder sent på kvällarna, då jag bodde hemma. När jag behövde hjälp att skriva ut uppsatser på maskin, kom du körande till Uppsala och satt i flera timmar vid mitt skrivbord. Du lärde mig att sy när jag var liten och när jag flyttade hemifrån fick jag min första symaskin. Den har jag haft tills för någon månad sedan. Den ville inte mer.

Jag tror inte att vi bråkade någon gång och om vi gjorde det så måste det varit någon enstaka gång, som jag inte ens kommer ihåg idag.

Du var inte någon fena i köket och hade ett par rätter som var riktigt goda. När vi var ensamma och pappa jobbade blev det ofta creps eller varma mackor för oss. Till varje examen satt du uppe nästan hela nätterna och sydde klänningar till mig och syster. Jag var så orolig för att min klänning inte skulle bli klar, men på examensmorgonen hängde den där och stolt gick jag till skolan. Den sista klänningen du sydde var till min student och den lilla jackan som du även sydde till, använde jag i många år efteråt.

Så många minnen jag har kvar och saknaden efter dig är inte mindre idag. Jag kommer alltid sakna dig älskade mamma.

Femte dagen på resan

Vi somnade bra trots våra grannar som hade kört iväg när vi drog ifrån gardinerna vid åtta. Här traskar många omkring med sina småhundar lösa och det provocerar många andra hundar. Det skälls mycket och det verkar som att folk struntar i det. Vi gjorde oss klara för avfärd söderut och nya äventyr.

Färden har gått mellan böljande vinfält och höga berg. Jag hade inte tagit bort betalvägar och därför hamnade vi på en sådan. Sträckan kostade 11 euro totalt. När vi skulle köra av betalvägen så fungerade inte automaten. Vi vinkade till en av flera tullare som stod vid stationen. Han pratade med damen i högtalaren, så hon tryckte på någon knapp och voila! vi kunde betala. Sedan kunde vi fortsätta färden ned mot ställplatsen, Baume-Les-Dames. Det var jättefint med både gräs/grus och el ingår i priset på 8,80 euro/dygn. Vi hittade en plats med utsikt över kanalen Frésinet. Om bara gräsklipparna slutar så kan vi höra fåglarna också.

Jag gick ned till kanalen och fotade lite för att ha som minne av platsen.

091092När jag kom tillbaka till husbilen drack vi ett glas rött och började leta efter ställplatser söderut. Mannen ville köra ände ner till medelhavet direkt, men jag kände inte för att åka 50 mil på en dag. Jag vill njuta av landskapet och alla skiftningar när vi kör söderut. På vägen har vi pluggat lite franska och nu sitter veckodagarna i huvudet. Vill fräscha upp min skolfranska så jag hänger med i pratet.

Vi åt en lätt middag med korv och grönsaker. Man orkar inte äta så mycket när det är +29,5 ute. Skönare när solen gick ned och vi lade oss tidigt och läste efter en dag med många intryck och då vi kört 14 mil bland berg och dalar.

Grattis pappa 90 år idag!!!

Idag fyller min pappa jämnt 90 år och jag ska gå hem till honom senare. Jag har letat på internet efter bilder på hans barndomshem, men kommer inte ihåg adressen. Ska fråga honom idag och sedan ska jag försöka hitta åtminstone ett flygfoto. Tänkte rama in det till honom. Jag vet att han ångrar att han inte köpte huset av farfar. Han ville bo kvar i den by han växt upp i. Ju äldre han blivit desto mer pratar han om sina upplevelser där. Jag tankar ur honom allt jag kan eftersom jag vill känna att någonstans finns mina rötter.

På söndag ska vi bjuda på en god middag och tårta. Men idag får han en kram och en pratstund.

xperia 2015-11-05 350

 

Man sneglar tillbaka

Nu när julen närmar sig och det snart är Lucia, tänker jag tillbaka på andra år. Efter gymnasiet försvann betydelsen av just lucia rätt mycket. Tidigare var man på luciavaka kvällen innan och det var spännande. Ett år på gymnasiet var jag och en klasskompis först på disco, sedan gick vi hem till en annan klasskompis som hade en egen lägenhet. Tror det var i tredje ring och hon skulle bo där då hennes föräldrar flyttat från staden. Vi var sjutton tjejer i klassen och hade bestämt oss för att sticka en sjal till vår klassföreståndare. Den blev lång och hade en massa olika färger som vi själva valt. Det är ett roligt minne.

Andra år har jag varit med i tåget som tärna, men aldrig varit lucia. Man ska ju vara blondin eller i vissa fall mörkhårig och jag var inget av det. Jag hade hyfsad sångröst och platsade ändå i tåget. Visst var jag lite ledsen ibland över att aldrig bli vald.

I Uppsala hade jag en svartvit tv på mitt studentrum. Ett år visade svt luciatåget från Uppsala och Allmänna sången sjöng. Vi satt tre tjejer på mitt rum och mitt under uppträdandet började det ryka i tvn. Jag drog ut sladden och ställde ut den i trappen. Någon ringde efter brandkåren och de gav mig beröm. Jag hade gjort precis som man ska. Det visade sig vara ett rör som brunnit och lätt att byta ut, så vi kunde fortsätta att titta på min tv.

Förra året missade vi lucia på tv och det kändes väldigt konstig. Plopp, så var det julafton. I år vill jag äta pepparkakor och titta på lucia. Man vet ju inte hur det blir nästa år.

 

Rikta åtgärder åt rätt håll

Människor flyr från terrorn i Syrien och även andra länder där det råder liknande situationer. Många av dem har haft tamdjur och boskap, varit boskapsägare. När alla människor tvingas bort från sina hem och gårdar, blir ju djuren kvar. Hur ska de klara sig och vem hjälper dem? För mig som är en av dem som värnar om djuren, blir dessa tankar som knivar i mig. Det finns ju även vilda djur i dessa länder och vad händer med dem?

Om tamdjuren ska klara sig måste människorna som har hand om dem kunna stanna kvar. Därför borde dessa terrorligor bekämpas nu och hårt. Det är enda sättet att få stopp på denna flyktingvåg som sveper över Europa. Vi kan inte bara stoppa flyktingarna eller ta emot dem till liv de egentligen inte valt själva. För naturligtvis är det ett trauma att tvingas från sina hem och sina djur. Alla minnen från livet de haft och ägodelar,djur de inte kunnat ta med sig. Att ständigt vara rädd för att aldrig få det liv man haft.

Läste igår att Putin skickat soldater för att bekämpa is. Det är kanske det vi borde göra istället för att prata? Driva bort de som i sin tur drivit bort människor som är födda och uppväxta i t ex Syrien. Annars kommer dessa människor att känna sig rotlösa under kanske hela sin livstid. Djur gå mot en långsam död.

Just nu känns framtiden väldigt mörk och jag undrar hur allt ska sluta.

 

Midsommarafton 2015

Regnet det bara öser ned och man blir så våt om både skor och strumpor. Men midsommar är det i alla fall. Sitta ute är inte att tänka på, men i uterummet är det torrt och varmt. Där ska vi inta både sill och snaps. Tyvärr, blir det ingen tur till minneslunden för mig och pappa i detta väder. Om det är uppehåll i morgon ska jag gå dit med honom och lägga en ros.

Jag hann plantera mina lavendelplantor innan det började strila. De doftar så gott och jag hoppas de ska trivas i min blåa kruka. Man ska ju vattna ordentligt efter att man planterat en växt och det sköter naturen om åt mig. Det blir nog lite av minnenas afton för oss i uterummet. Om man är nittio år blir det gärna så att minnen dyker upp och de är både glada och sorgliga. Strax ska jorgubbarna rensas och de var ovanligt dyra i år 29 kr för en liter. Men det blir inte midsommar utan dessa gubbar. Grädden ska vispas och prinskorvar stekas. Lite småpyssel innan jag hämtar pappa.

Från oss alla till er alla önskar jag en Glad Midsommar, även om vädret inte är det bästa.

Midsommar Juni 2014 026