Även ännu en dag på minnets väg

Vad göra när det blåser ute och solen inte räcker så man vill sitta ute? Jo med en höglöpande tik går JR ut och fortsätter med hyllorna i verkstaden och Turbo får följa med ut. Jag stannar inomhus med en pipande gammal Kuma. Då vi inte sovit så bra i natt med tanke på löpet så är vi lite mosiga i huvudet. Jag somnade vid halv fyra tillslut med handen på Kumas rumpa. Hade ont i plåtskrotet i benet då det var lufttrycksväxling.

Mycket riktigt så blåser det vindar från väster idag. Jag var duktig och stoppade lakanen i tvättmaskinen . JR tog teslan till pharmacia och hämtade en provpåse som jag behöver inför nya besöket av provtanten. C ska hjälpa oss att boka ny tid. Nog skulle vi klara det själva men kommer det följdfrågor så blir det knepigt. Fick även S1 från svenska försäkringskassan så nu kan vi söka carte vitale och få billigare sjukvård. Blir alltså en del administrativt jobb för oss denna vecka.

Jag har mest varit inomhus idag och botaniserat i gamla arkiv. Vår fina moster Annie somnade in vid 11,5 års ålder. Vi trodde att hon skulle lämna oss vid åtta men efter att vi hämtat Ronja levde hon upp och fick flera år. Så efter det var det två hundar ett tag men fy vad tomt det kändes. Vi bara måste ha en till och då hittade jag Nellie.

En fyrvägskorsning som fått en tuff start i livet. Vi var hennes tredje hem och hon var ett yrväder av guds nåde. Vi jobbade ju på den tiden och jag var hemma var lunch som jag fått med arbetsgivarens medgivande att sträcka sig till över en timme. Tidningshyllan fick vi flytta in till dressingroom då jag inte orkade plocka papper var gång jag kom hem. Denna tös hade en förmåga att roa sig med att riva sönder papper. Böcker vid nattygsbordet var inte att tänka på efter att hon massakrerat en bok för mig. JR fick ta undan sin otrivin då dessa flaskor var helt söndertuggade.

Men tillslut hittade hon sitt lugn och blev en helt underbar liten tös. Hon luktade tvål på hjässan och jag snusade där så fort jag kom åt. Min älskade bordercollie Berrie fick tyvärr cancer i hela kroppen och när han inte klarade av att bli smekt insåg jag att vi måste säga adjö. Så var det två hundar igen och det blev tomt så ända in i norden.

JR hittade Unkas och han stormade in som den stora hund han var.

Efter ett söndertuggat ben på en stol, Ronjas biabädd söndertuggad och en madrass i sängen, så var han den lugnaste killen på denna jord. En kille med ett förflutet som jagade honom till en början men när han insåg att det var då, så blev han en riktig softis.

Vi hade tre hundar igen och nu började faktiskt vårat äventyr med husbil. Vår lille H blev stor och ville inte åka på semester med oss. Vi hade ”Farmor” som bodde i vårat hus så H kunde stanna hemma.

Våra turer ut till Europa startade på allvar. Jag med kartbok i knät och förstoringsglas för att se alla vägar. Inte ett enda vägnummer stämde men vilket äventyr det blev som även gav mersmak.

Grattis Pappa där uppe

Idag skulle pappa ha fyllt 95 år och det ville han inte. För min del är det andra året utan att kunna fira hans födelsedag. Men detta år är jag glad att han slapp vara med om. För det första har de stängt ner boendet i byn och han hade varit tvungen att flytta till Trelleborg. Jag hade inte kunnat titta in var och varannan dag. Något som han var van vid då han flyttade till sin lilla etta. Jag gick alltid förbi hans köksfönster när jag var ute med hundarna och såg honom sitta vid sitt köksbord och läsa i någon bok.

Här en gammal bild från vardagsrummet i sommarstugan de köpte utanför Sala. Där trivdes både mamma och pappa. De hade bekanta som hade sommarstuga längre bort och bakom huset kunde de plocka trattkantareller. Tror de hade flera trevliga kvällar med vänner ute i hammocken. Pappa mådde så bra där och de hade nog stannat där om inte någon tjatat om att de skulle flytta. Det var inte jag.

Pappa var född och uppvuxen i Möklinta eller rättare sagt Hede där farfar byggt ett hus. Vi körde ofta förbi och pappa berättade om alla hus och de som bodde där när han var ung. På äldre dagar pratade jag mycket med honom om hans barndom och jag är glad att jag fått veta massor om var vi kommer från och pappas liv. Hans äldsta syster Ingegerd begick självmord i trädgården och jag har ju alltid undrat över hennes grav. Vi körde ofta till kyrkogården i Möklinta och satte blommor på gravarna där. Jag ömmar särskilt för Ingegerd som pappa tror hade ett förhållande med en man och blev med barn. Så tragiskt. Men pappa var med sin mamma, min farmor och tog ner geväret som var riggat i ett träd.

Tror många familjer har någon gömd hemlighet som kanske kommer i dagern när livet närmar sig någons slut. Pappa visste vart han skulle efter livet och sade att det kommer att bli så bra. Han ville inte berätta allt men försäkrade mig om att jag inte skulle vara orolig. Fasen jag hade ju velat veta……

Men Grattis Pappa!!!!

Funderingar på söndagen

Inte visste jag att flyttkartongen skulle innehålla så många minnen. Jag skriver inte dagbok men almanacka med det som dagarna innehåller. Tycker att det är roligt att se tillbaka på den dagen som är t.ex idag. Hur var vädret och vad gjorde jag? Det blev ett avbrott i plockandet där och när jag sedan fortsatte var det min mammas almanackor som hon skrev i. Men de ska jag ägna hösten åt att läsa. Jag har läst en del och det blev lite jobbigt för saknaden blev så stor.

Hittade också flera foton som det var längesedan jag tittade på. Jag sommarjobbade i en fotoaffär under den tid jag studerade i Uppsala. Då passade jag på att skicka in gamla foton för restaurering. Ville ge dem till mamma och pappa och de blev väldigt glada. Fick tillbaka dem av pappa när han höll på att döstäda förra året. Då lade jag dem i ett stort kuvert och idag tog jag fram dem. De är så fina min farmor och farfar och pappas mormor och morfar. Pappa och mammas bröllopsfoto som jag även har i orginal.

Minnen och tankar flög genom huvudet där jag satt vid lådan och just nu känns det jobbigt. Livet som en gång var och de man pratade med finns inte. Sedan de som man aldrig träffat, men gärna skulle vilja lära känna.

Tänk; vad mycket känslor och tankar en flyttlåda kan väcka. Jag borde ju veta vad den innehöll för jag packade den själv. Men man glömmer när tiden går.

Ryggvärk

Klart att jag känner av ryggen idag och sedan har jag muskelvärk i muskler jag inte trodde att jag hade. Det tar på krafterna att måla dörrpaneler en hel dag. Men man somnar bums på kvällen. Vi tittade på Sommarkrysset och ett annat program på play i datorn och sedan störtade vi i säng. Så denna fysiska aktivitet är bara bra. Fast idag måste jag ta en dust med skrivaren då jag har papper att skriva på och sedan scanna in. Just nu kraftsamlar jag mig inför det.

Radion rapporterar om Tour le France som började igår. Just nu kör de i östra delen av landet med början i Strasbourg. VM i fotboll slutade ju rätt bra för de svenska damerna som kämpade sig till brons. Tycker de är superduktiga. Jag är ingen idrottsälskare men följer ändå med i rapporteringen. Något jag började med för att pappa var så intresserad och när han inte riktigt kunde följa med i rapporteringen så höll jag honom uppdaterad.

Vår nya toalettstol dröjer då bilen gått sönder för vår hjälp. Hoppas bilen snart är lagad och vi får den nya insatt. Denna vi har spolar så dåligt och nu har Mr J lagt beslag på vår fina eko-toa. Den smular sönder bajjet och det låter som att den tuggar upp det. Jag kör eko-disk i diskmaskinen också, men den smular inte sönder disken. Fast den tutar då disken är klar. Mycket high-tech i detta hus. Vi har en induktionshäll också med tuch-knappar.

Det är faktiskt bra att vi får vänta på möblerna så vi kan måla i lugn och ro, utan att behöva flytta runt saker hela tiden. De är bokade på transport i slutet av månaden och då är vi klara med målning och annat. Trädgården har fått stå tillbaka ett tag och vi tänker ta tag i den när målandet är klart. Får bli någon timme på kvällen då det är lite svalare ute. Det är en hel del ogräs som ska rivas upp på kortsidan och på andra sidan av huset. För att kunna göra något nytt måste vi se hur det ser ut på marken.

En tur till Castorama i Bezieres är också inplanerad. Som ni märker har vi fullt upp och det är bra. Det gör att tankarna på pappa blir roligare och minnen bara trevliga.

Alltid glad,lite smutsig om munnen efter att ha ätit en polkagris. Men skrattet var aldrig långt borta. Precis som Unkas vår stora snälla kille. Alltid med ett stort leende.

Så glad att ni fanns i våra liv och era minnen lever vidare hos oss.

Barndomsminnen

Läste ett inlägg på en blogg som jag följer och minnen vaknade till liv. Bilder från vårens framfart i Sverige och det djurliv som vaknar då fanns med i inlägget. En varning var inlagd om bilder på ormar, som jag scrollade förbi snabbt. Jag tycker fortfarande inte om att titta på sådana foton. Här kommer jag in på mina minnen.

Ända sedan jag var väldigt liten har jag varit rädd för ormar. Jag har aldrig kunnat titta på vare sig bilder eller tvprogram där de förekommit. Dök det upp en orm på tvrutan skrek jag i högan sky och hade fötterna högt över huvudet. Någon av mina föräldrar fick rusa in till mig och lugna ner mig.

När jag skulle sova så skulle sängen vara helt slät med täcket vikt under madrassen. Det skulle inte finnas någon orm i min säng. Jag ålade mig ner i min bädd och sedan skulle täcket stoppas ordentligt om mig. Här skulle ingen orm kunna slingra sig in när jag sov. Jag kunde ha mardrömmar om ormar som jagade mig och krälade runt omkring mig.

Högt gräs var nono för mig och pappa gick alltid runt och kollade att det inte fanns ormar vid de stugor vi hyrde på deras semester. Om han hittade någon lyfte han bort den och sade inget till mig förens vi var hemma igen.

Varifrån denna ormskräck kommit, vet jag inte,men en kvinna sade en gång att det var minnen från ett tidigare liv. Kanske är det så, vad vet jag?

Men en gång läste jag det kommit upp en orm ur toalettstolen och ni kan ju tänka er hur det blev för mig. Jag hade absolut ingen njutning av att gå på toaletten. Jag fick trög mage och höll mig in i det längsta. Min syster som är fem år äldre skrämde mig med att det var ormar under min säng. Undrar om en gasell kunnat hoppa högre och längre från tröskeln till min säng? Kan försäkra er om att jag hämnades ordentligt. Jag sjöng Blinka lilla stjärna på alla språk jag kunde komma på innan vi skulle sova. Inte för att jag kunde fler språk än svenska, men förtusan man har väl fantasi.

Jag mötte faktiskt en huggorm en gång på en landsväg i Hälsingland. Tror jag hoppade minst en meter upp i luften och över den. Men jag varken svimmade eller fick hjärtslag. En bedrift enligt mig.

Idag är jag väl inte lika rädd för huggormar eller snokar, men undviker foton och närkontakt med dem. Om får säga så är det inte mina favoriter bland alla djur.

Deppigt på Hermelinen

Pappa var lite deppig idag då en i äldreboendet dött natten till idag. En gubbe som pappa haft ganska trevliga samtal med tidigare. Så hände något och gubben blev sämre tills livet tog slut. Inte så roligt att bli påmind om att slutet kanske är bakom hörnet. Ju äldre man blir ju mer tänker åtminstone jag på att kroppen kanske inte orkar lika mycket som tidigare. Därför har det blivit så viktigt att verkligen ta tillvara på de år man har kvar. Jag vill ha många minnen att se tillbaka på när jag inte längre kan skapa fler.

När vi inte kan köra ut med husbilen och upptäcka nya platser och uppleva fina dagar i andra länder, ska åtminstone inte jag sitta och gräma mig. Jag vill se tillbaka på ett spännande liv.

Det är precis det vi planerar för detta år. Jag tänker inte låta dagarna bara rinna iväg tills jag inte orkar med förändringar. För den dagen kommer och då vill jag vara på en plats där jag kan njuta av det som återstår. Nu har jag sådan tur att Mr J är inne på precis samma linje. Vi är väldigt samspelta i våra tankar och drömmar. Att vi sedan är födda samma år ser jag som en stor fördel. Det innebär att vi båda är klara med yrkeslivet samtidigt.

Idag hämtade jag en serie jag beställt på vårat postutlämningsställe. Ikväll lämnar vi J.A.G för att börja se:

Det ska bli så spännande och vi har alla säsonger. Sedan har vi också säsong sju av Games of Thrones, så den serien ska vi se om så vi får ett sammanhang. Vi ska nog klara av denna vinter tills det blir vår.

 

Minnet

Ibland undrar jag lite hur våra minnen förändras med tiden och hur påverkbar man är som gammal. Plötsligt pratar pappa om saker som gäller mamma och min syster som han aldrig sagt förut. Jag känner att han fått vissa saker berättas av henne och hon har alltid fabricerat minnen. Inte för att mamma var en ängel här på jorden, även om hon är det nu. Men min syster har aldrig varit en ängel och kommer heller aldrig att bli det. Hon har en naturlig gåva att vara elak och den har hon ärvt från mormor. Därför blir jag konfunderad då jag hör hur min pappa berättar ett minne som är mitt, men säger att det är min syster som det gäller.

Nu vet jag att hennes äldste son kan läsa detta och det kan göra ont. Men den pojken har ärvt sin faders godlynta humör och vänliga sinne. Min gudson som ligger mig nära hjärtat och är glad för att ha kontakt med.

Men så pratade pappa och jag om minnen som jag har och det blev många skratt. Så dagen med pappa slutade på ett hjärtligt sätt. Jag höll inne med mina åsikter om min syster och fokuserade på det som är roligt. Undrar om det kallas att vara vuxen?

Dagen har varit fruktansvärt kvav. Ja, luften alltså. Nu är vi i Sverige och då skulle jag vilja säga att det blir åskväder ikväll. Det känns i alla fall som så. Ett förlösande regn som gör luften klar. Men på senare år har det inte blivit så utan liknat mer vädret som är söderut. Förresten så längtar jag tillbaka. Ett liv med tomater,citroner, oliver och rosévin. Bara äta tapas och till dessert melon. Suck….

Nåja det är fredag och varmt ute. Ett glas rosé har jag också bredvid mig. Om jag säger så:” Jag lider inte.”

Minnen ploppar upp

I morse när jag satt vid matbordet och drack kaffe ploppade ett minne upp i huvudet. Alla minnen som kommer är inte så roliga, medans andra är rent av dråpliga. Mitt kaffe var lite för varmt så jag smuttade på det och tänkte på en annan gång när kaffet var skållhett.

Jag var troligtvis tretton år och min syster bodde fortfarande hemma. Ja, jag har en mycket frånvarande syster. Det skiljer fem år mellan oss och vi har aldrig varit särskilt nära varandra. Denna dag satt jag med två tjejkompisar i köket. Vi skulle dricka kaffe och hade satt på bryggaren. På den tiden hade vi inte någon elektrisk bryggare, utan en med två kolvar som man ställde på spisen. Vatten i den undre kolven och kaffe i den övre. När vattnet började koka steg det upp i den övre kolven och blandades med kaffet. Då ställde man den vid sidan av plattan och fick vänta tills det färdiga kaffet runnit ner i den undre kolven. Kaffet blev väldigt varmt av den proceduren.

Jag hade dukat upp med mammas hembakade kanelbullar och vi satt och snackade killar. Min syster kom in i köket och började lägga sig i samtalet. Hon retade mig och jag bad henne att gå sin väg, men hon bara fortsatte. Då kastade jag en handfull sockerbitar på henne. Min syster tog kolven med kaffet och hällde över mitt huvud och det gjorde fruktansvärt ont. Sedan sprang hon in i badrummet och låste dörren. Om någon behövt kallt vatten så var det jag. Jag tog en sax och försökte öppna dörren, min syster stod därinne och skrek. Vet inte hur det hela hade slutat om inte pappa kommit hem. Han hjälpte mig att skölja huvudet under kökskranen och satte på nytt kaffe. Mina kompisar var chockade och vi stängde dörren till köket. Sedan gick vi ut.

Som sagt är det inget roligt minne, men det ploppar upp då och då. Än idag förstår jag inte varför hon gjorde så. Men funderar på om det var avundsjuka. Det kan stämma då jag tänker på annat som hon gjort mot mig vid andra tillfällen. Tråkigt men sant.

Nästa gång ett minne ploppar upp i huvudet så hoppas jag att det är något roligt.

 

Mors dag

Åren går och nu är det femton år sedan du gick bort älskade mamma. Du var inte perfekt och ditt dåliga självförtroende fick dig att tro att du var sämre än andra mammor. Det var du inte. Du fanns alltid där som bollplank och stöd när jag behövde dig. Under många år bodde vi långt ifrån varandra och när du äntligen flyttade nära mig, fick vi endast ett halvt år tillsammans. Du var sjuk när pappa och du flyttade ner till mig. Kanske visste du om det? Eftersom du alltid sade till mig att du aldrig ville bli begravd långt däruppe i Dalarna.

Så många skratt vi haft tillsammans och pratstunder sent på kvällarna, då jag bodde hemma. När jag behövde hjälp att skriva ut uppsatser på maskin, kom du körande till Uppsala och satt i flera timmar vid mitt skrivbord. Du lärde mig att sy när jag var liten och när jag flyttade hemifrån fick jag min första symaskin. Den har jag haft tills för någon månad sedan. Den ville inte mer.

Jag tror inte att vi bråkade någon gång och om vi gjorde det så måste det varit någon enstaka gång, som jag inte ens kommer ihåg idag.

Du var inte någon fena i köket och hade ett par rätter som var riktigt goda. När vi var ensamma och pappa jobbade blev det ofta creps eller varma mackor för oss. Till varje examen satt du uppe nästan hela nätterna och sydde klänningar till mig och syster. Jag var så orolig för att min klänning inte skulle bli klar, men på examensmorgonen hängde den där och stolt gick jag till skolan. Den sista klänningen du sydde var till min student och den lilla jackan som du även sydde till, använde jag i många år efteråt.

Så många minnen jag har kvar och saknaden efter dig är inte mindre idag. Jag kommer alltid sakna dig älskade mamma.

Femte dagen på resan

Vi somnade bra trots våra grannar som hade kört iväg när vi drog ifrån gardinerna vid åtta. Här traskar många omkring med sina småhundar lösa och det provocerar många andra hundar. Det skälls mycket och det verkar som att folk struntar i det. Vi gjorde oss klara för avfärd söderut och nya äventyr.

Färden har gått mellan böljande vinfält och höga berg. Jag hade inte tagit bort betalvägar och därför hamnade vi på en sådan. Sträckan kostade 11 euro totalt. När vi skulle köra av betalvägen så fungerade inte automaten. Vi vinkade till en av flera tullare som stod vid stationen. Han pratade med damen i högtalaren, så hon tryckte på någon knapp och voila! vi kunde betala. Sedan kunde vi fortsätta färden ned mot ställplatsen, Baume-Les-Dames. Det var jättefint med både gräs/grus och el ingår i priset på 8,80 euro/dygn. Vi hittade en plats med utsikt över kanalen Frésinet. Om bara gräsklipparna slutar så kan vi höra fåglarna också.

Jag gick ned till kanalen och fotade lite för att ha som minne av platsen.

091092När jag kom tillbaka till husbilen drack vi ett glas rött och började leta efter ställplatser söderut. Mannen ville köra ände ner till medelhavet direkt, men jag kände inte för att åka 50 mil på en dag. Jag vill njuta av landskapet och alla skiftningar när vi kör söderut. På vägen har vi pluggat lite franska och nu sitter veckodagarna i huvudet. Vill fräscha upp min skolfranska så jag hänger med i pratet.

Vi åt en lätt middag med korv och grönsaker. Man orkar inte äta så mycket när det är +29,5 ute. Skönare när solen gick ned och vi lade oss tidigt och läste efter en dag med många intryck och då vi kört 14 mil bland berg och dalar.