Det regnar och det passar bra en dag då vi pratar minnen och låter oss vara ledsna. När man haft en hund som Unkas med så mycket karaktär och pondus, blir tomrummet enormt stort. Vår stora kille var den snällaste hund som gått på denna jord.

Vi är verkligen glada att ha fått haft honom såhär länge då stora hundar ofta dör vid åtta års ålder. Unkas blev ju tio och ett halvt. Men det tråkigaste är att han aldrig får ligga i trädgården och mysa. Vi hann aldrig komma dit. På måndag hämtar vi nyckeln och det är så få dagar dit. Men som den människa som har hand om en hund måste vi se till att de har det bra och inte mår dåligt. Det tunga beslutet är vår skyldighet att ta.

Att hundar kan sörja när en flockmedlem försvinner har vi varit med om förut då vi tyvärr fått låta fem hundar somna in. Alla med någon form av cancer. Kuma sörjer och vill inte ha med oss att göra idag då vi förde bort hans bästa bror som han verkligen älskade. Turbo är ovanligt stilla och förstår nog inte var Unkas är. Hon tittar upp på sängen där han låg nästan hela tiden de sista dagarna. De förstår att han inte är här men hoppas kanske att han ska komma tillbaka.

Som sagt så tillåter vi oss att vara ledsna idag, men i morgon måste vi gå vidare. Vi har två fina hundar som behöver oss och som vi nu får ge den kärlek de förtjänar att få. Naturligtvis har Unkas fått mest uppmärksamhet under dessa dagar och de andra två fått stå tillbaka en del. Det får vi ändra på och lägga sjukdomstiden bakom oss. Jag vill se tillbaka på allt fint vi hade tillsammans med Unkas.

Snart börjar vårat husliv och då får vi en hel del att göra. Vi skulle ha åkt till Ikea idag men beslutat att det gör vi i morgon eller på torsdag.