Sista dagen i Capestang

Nu är vi där. Detta är vår sista dag på campingen. Kanske kommer vi tillbaka som turister någon helg i framtiden. Det finns flera fina ställen längs med Canal Midi och vi har tagit den information som finns för att ha i framtiden. I morgon ska vi köra iväg och det kanske är bra då det ska bli otroligt varmt +33 har de sagt. Med ac på i bilen har hundarna det bättre när vi kör. Så har vi ofta gjort när vi varit här nere på semester. Nu har vi endast +29 och våra små fläktar går för fullt.

Så efter en natt till här har vi bott i husbilen 134 dagar. Från kyliga nätter till varma dagar som nu har vi levt på dessa kvadrat. Det känns otroligt att vi kommit i mål. Vi har längtat och funderat i så många dagar. Det är både nervöst och spännande att äntligen få tillgång till huset. Likadant som när man byter arbete och ska gå till den nya arbetsplatsen den första dagen. Man har varit där och vet hur det ser ut, men vet ju inte egentligen hur det kommer att bli.

Det var ju länge sedan vi var vid huset och trädgården såg så kal och tråkig ut, så det ska bli spännande att se den nu. Träden bör ju ha blad nu och förhoppningsvis ge oss skugga. Vad jag ser fram mot är att ha mer svängrum och eget badrum. Riktiga toaletter, vi har två sådana och slipper vänta på att den andra ska bli klar. Rymlig dusch och att kunna gå utan en tråd på kroppen när man duschat. Vi har ju ingen insyn i huset då den ligger på en liten höjd och gatan är nedanför. Bilder kommer senare så ni förstår vad jag menar. Det är många fördelar med huset.

Nu hoppas jag att våra möbler och saker kommer ner så snabbt det bara går. Vi får väl vara lite tjatiga på flyttfirman så de skyndar på. Mr J skickar ett mail idag och sedan hoppas vi på ett snabbt svar i morgon. Jag vill se bilen komma körandes mot vårat hus istället för bort.

Ett annat hus, en annan gata och ett annat land.

 

Annonser

2 dagar kvar

Vi är riktigt på nedräkning nu och jag är lite omtumlad. Är det verkligen sant att vi snart har ett hem igen? Inte före vi öppnar dörren till huset kommer jag att verkligen tro på det. Sedan blir det en otålig väntan på att våra möbler och saker ska anlända. Då känns det som att vi fått tillbaka våra rötter och det nya livet kan börja. Ett liv i ett varmare klimat där våra kroppar och leder mår bättre än i kalla norden.

Igår satt vi och pratade om hur de sista åren i byn inneburit ett väntande på våren och sommaren. Då kylan vikit hädan och livet kunde börja igen. Så vill vi inte leva. Visst blir det vinter här nere också, men i ett microklimat blir den sällan så sträng som i Sverige. Därför har vi valt att inte bo bland bergen där det regnar mer och kan bli riktigt kallt. Ska man bo året om i sitt hus så måste man tänka efter ordentligt vad man är ute efter. Om man endast ska vistas här nere vissa perioder så är havet eller bergen att föredra.

Eftersom vi upplevt Medelhavet denna vår, så insåg vi snabbt att blåsten där nere inte är trevlig. Sanden yrde och det var inte trevligt att gå med hundarna. Vi tittade på hus längre upp i bergen och vägarna dit var ju både vackra och kurviga. Inte vägar man gärna kör på vintern i sämre väder för att handla.

Därför tror vi att vi hittat precis rätt med både hus och by. Cykelavstånd till både affärer och bagare. Inte långt om man vill gå heller. Allt finns nära och vi behöver inte köra för att få tag i något egentligen. Huset är lagom stort för två personer och trädgården större än den vi hade tidigare. Hundarna får tillbaka sin frihet att gå ut och in när de vill och behöver.

Oj, vad vi tänker och pratar om hur det ska bli. Men vi tänker inte ha för höga förväntningar, utan bara ta en sak i taget. Bilderna vi har på huset och trädgården är väl tummade vid detta laget och det ska bli skönt att få gå runt och känna att vi bor där.

Denna sommar blir verkligen annorlunda mot förra året, då vi satt i trädgården och längtade bort.

Resan fram hit har både varit tuff, spännande,krävande och ibland ledsam. Vi är inte fem individer som kommer ända fram, men vi fyra som gör det ska njuta av det nya livet.

Blixtar och dunder

I morse vaknade jag av en åskknall och sedan höll det på i någon halvtimme eller timme. Det lät som att åskan var rakt över husbilen. Jag öppnade inte jalusierna då risken var stor att hundarna blivit rädda då. Men jag tror att det hade varit ett häftigt skådespel. Istället låg jag och hörde på knallarna och sedan kom regnet. Det riktigt öste ner. Mr J vaknade av att det stänkte i ansiktet på honom eftersom takluckan var lite öppen. Raskt igen med den och så somnade vi om.

Nu på dagen har det varit kvavt och molnigt. Tack och lov uppehåll och lite vindpustar då och då. Vi har passat på att städa inomhus, men får ta det lite lugnt i den tryckande värmen. Ändå bra att ha något att göra.

Tre dagar kvar.

Mr J fick mail från affären som vi köpte sängen av och de levererar den på tisdag den 18/6. Så nu är det fyra nätter kvar i husbilen för denna gång. Känns lite konstigt faktiskt. Mackan har ju varit vårat enda hem i fyra månader nu. Det ska bli roligt att se hur hundarna reagerar när vi går in i trädgården och huset den första gången.

Idag ska jag försöka ta reda på om det finns bättre parkeringsmöjligheter hos Ikea i Toulouse. Vi har ju endast husbilen att färdas i just nu och att hyra en bil och lämna hundarna hemma är inte något vi ens funderar på. Om vi kan komma till där så blir det en tur dit inom den närmaste tiden. Vi får se först vad vi behöver handla.

Det känns som flera år sedan jag tog detta fotot.

Montpellier tur och retur

Idag körde vi glada i hågen, för att se om Ikea hade sängar till oss. Vi körde på icke betalvägar, vilket då blev A 75 som är en stor fin motorväg. När vi sedan svängde av den var vägen lika fin.

I Montpellier var trafiken intensiv och det är ett måste att vara på alerten. Vår gps Lennart gjorde som han brukar och tog oss nästan rakt genom staden. Men som tur var slapp vi centrum. Det räckte bra som det var.

Vi körde förbi en jättestor plan där det var tävling i petanc. Affischer talade om att det var något slags mästerskap.

Vi kom fram till Ikea och sedan började ett snurrande. I sällskap med en fransk husbil körde vi runt och letade efter någonstans att parkera. Det finns tydligen inte en enda parkering för bilar högre än 2,5 meter. Efter en halvtimme gav både vi och den andra husbilen upp.

Trötta och besvikna tog vi oss ut ur staden. Nu var trafiken ännu mer intensiv. Mot Bezieres och nu var klockan mycket och hundarna behövde rastning. Den enda rastplatsen efter vägen var avstängd, så vi tog oss till Lidel där vi vet att man kan rasta dem.

Sedan körde vi till :

Där hade Mr J varit in ett par veckor innan och tittat. Denna gång följde jag med och nu har vi köpt säng. Lite dyrare än vi tänkt oss, men jag provlåg och hade kunnat somna direkt. Det roliga är att det är en svensk säng Hilding Olsson. I morgon får vi besked om de kan leverera den 18 :e eller om vi får den en dag senare. Ja, vi beställde hemleverans så vi slipper kludda med det.

Det kändes lite märkligt att skriva vår nya adress. Men väldigt roligt. Nu är vi tillbaka i Capestang och det har gått en dag till.

Om någon undrar

En del kanske har märkt att jag bytt ut foton och annat där Unkas är med. Det är inte för att sudda ut honom ur mitt liv utan för att just nu kommer tårarna var gång jag ser foton där han mådde så bra och såg så fin ut. Jag orkar inte då saknade är som ett sår i mitt hjärta.

Allt måste få ha sin tid och när jag en dag kan se tillbaka på vår tid med glädje kommer säkert också foton på honom dyka upp då och då. Men som sagt det tar tid och än idag har jag svårt för att titta på foton på Nellie som så hastigt försvann ur våra liv. Det vi trodde var en urinvägsinfektion visade sig vara en juvertumör. Alltså jag hatar denna sjukdom som drabbar så många djur som människor.

Om någon av våra hundar kunde få dö av ålder istället för cancer, vore jag evigt tacksam.

 

 

 

Fem dagar kvar

Solen värmer våra sinnen och kroppar idag. En svag vind gör att vi får svalka inne. Idag har vi betalat husförsäkringen och lyckades faktiskt skriva ut försäkringspappren. Vi har fått kläm på hur vår trådlösa skrivare fungerar och det känns bra. Vi hann ju inte riktigt lära oss allt om den innan det var dags att lämna gamla huset.

Turbo löper och sköter sig riktigt bra. Hon har blivit duktig på att hålla sig ren och därmed har hon blivit mycket lugnare. Kuma är inte ett dugg intresserad och det är bra. Hundarna äter bra och nu kan vi låta tiden läka våra hjärtan. Livet går vidare.

Vi har märkt att var gång en flockmedlem försvunnit, så har dynamiken förändrats bland hundarna. Likaså när någon ny kommit till flocken. Det ska bli intressant att se hur det blir nu. Jag hoppas att Kuma och Turbo ska komma närmare varandra för pojkarna har tyckt att hon varit lite jobbig. Turbo är ju sex år yngre än de båda var. Nu kanske hon tyr sig till Kuma och han tar till sig henne. Kuma och Unkas blev väldigt tajta då Nellie försvann.

Vi har också bestämt oss för att ha dessa två nu. Ett nytt liv i huset väntar och både de och vi måste boa in oss. Hitta rutiner och ett vardagsliv. Sedan tycker inte jag att det är rätt mot Kuma att ta in någon ny hund när han är så gammal. Han ska få ett lugnt liv utan för mycket stimmande. Men nästa hund blir en stor hund. För vi ska ha en stor och en mindre i vårat hem. Hundar ska vi ha så länge vi kan.

Vi sörjer idag

Det regnar och det passar bra en dag då vi pratar minnen och låter oss vara ledsna. När man haft en hund som Unkas med så mycket karaktär och pondus, blir tomrummet enormt stort. Vår stora kille var den snällaste hund som gått på denna jord.

Vi är verkligen glada att ha fått haft honom såhär länge då stora hundar ofta dör vid åtta års ålder. Unkas blev ju tio och ett halvt. Men det tråkigaste är att han aldrig får ligga i trädgården och mysa. Vi hann aldrig komma dit. På måndag hämtar vi nyckeln och det är så få dagar dit. Men som den människa som har hand om en hund måste vi se till att de har det bra och inte mår dåligt. Det tunga beslutet är vår skyldighet att ta.

Att hundar kan sörja när en flockmedlem försvinner har vi varit med om förut då vi tyvärr fått låta fem hundar somna in. Alla med någon form av cancer. Kuma sörjer och vill inte ha med oss att göra idag då vi förde bort hans bästa bror som han verkligen älskade. Turbo är ovanligt stilla och förstår nog inte var Unkas är. Hon tittar upp på sängen där han låg nästan hela tiden de sista dagarna. De förstår att han inte är här men hoppas kanske att han ska komma tillbaka.

Som sagt så tillåter vi oss att vara ledsna idag, men i morgon måste vi gå vidare. Vi har två fina hundar som behöver oss och som vi nu får ge den kärlek de förtjänar att få. Naturligtvis har Unkas fått mest uppmärksamhet under dessa dagar och de andra två fått stå tillbaka en del. Det får vi ändra på och lägga sjukdomstiden bakom oss. Jag vill se tillbaka på allt fint vi hade tillsammans med Unkas.

Snart börjar vårat husliv och då får vi en hel del att göra. Vi skulle ha åkt till Ikea idag men beslutat att det gör vi i morgon eller på torsdag.

 

En sorgens dag

Unkas har under de senaste dagarna blivit så svullen i magen och börjat matvägra. Han har plötsligt fått svårt att hoppa upp på sängarna och att fokusera blicken.

Han har tappat i vikt och blivit rent mager. Igår morse åt han en del och jag blev så glad. Men sedan var han som avdomnad resten av dagen.

I morse ville han inte dricka vatten. När Mr J tog ut honom så strupplade han på trappan. Sedan lade han sig på gatan. Då bestämde vi oss för att köra till vår veterinär i Bezieres. De skulle ha öppet idag och därför packade vi ihop. Jag fick upp Unkas på en säng och där satt jag med honom hela vägen in.

Veterinären skulle ta prover på honom och vi skulle komma tillbaka vid fyra. Cancer ekade det i huvudet på mig. Det visade sig vara precis det och i gallblåsan. Två stora knölar, varav en spruckit och nu hade Unkas blod i hela magen.

Tio och ett halvt år fick vi äran att ha denna underbara hund i vårat liv. Nu är saknaden enorm. Jag har gråtit och gråtit.

Sista fotot på Unkas tog jag denna morgon och redan då kände jag att det var hans sista dag.

Vila i frid älskade Unkas och tack för att vi fick ha dig hos oss.

Idag flämtar vi igen

Kort regnskur tidigt i morse och sedan blev det varmt och dåligt med vind. Det är lustigt att vi stod i Vias med vindar som gjorde att vi knappt kunde vistas ute och så kom vi hit och här är det vindstilla nästan varje dag. Men här måste vi vistas utomhus för att orka.

Unkas är den som verkar ta det hårdast och idag har han fått ligga under våta badlakan. Då sover han och verkar inte vara alltför varm. Så nu har vi lagt till en ståfläkt på vår inköpslista. Eller två blir det nog.

Till råga på allt blev Unkas stucken av något i morse och vänstra knäleden svullnade upp som en ballong. Jag tog fram den frysta grönsakspåsen ur frysen och lade den under benet och då gick svullnaden ner. Inte helt men nu ser det ut som ett vanligt knä igen. Han bryr sig inte om det så det kan inte ömma eller klia. Att det alltid ska vara han som råkar ut för saker? Jag tycker så synd om honom.

I morgon är det röd dag i Frankrike och vi har en vecka kvar tills vi får nycklarna. Nu känns det lite jobbigt att vänta när det är så nära. Vi behöver verkligen en trädgård och ett hus. Det är arton veckor sedan vi bosatte oss i husbilen och nu vill vi ha lite mer utrymme. Det ska bli så skönt att slippa se sig för ifall en hund ligger i vägen, för med liten golvyta så gör alltid någon det. Att slippa kryssa sig fram och två toaletter blir underbart.

Nu vill vi bara att dagarna ska gå fort.

Utesittardag

Gårdagens regn är borta och solen värmer igen. Men vi rusar inte upp på morgonen för det.

Lite kel och prat om dittan och dattan blev det också. Efter frukost cyklade Mr J tre gånger till Lidel. Ja, ni läste rätt. Det är ju så att det är pingsthelg och det är röda dagar. Så vi behövde vatten och en del annat.

Turbo konstaterade att där stack han igen. Det var nämligen så att de sålde en påslös dammsugare till ett förnämligt pris. Så tredje cykelturen innebar det inköpet. Vi kan ju inte ge tusan i att dammsuga ända tills våra tillhörigheter kommer ner.

Unkas tar det lugnt i vanlig ordning.

Nu har vi tillbringat dagen ute och hundarna har njutit av att bara ta det lugnt.