Som jag tidigare skrivit har vi haft omplaceringshundar i många år nu. När vi träffades hade JR Annie en golden retriver som han haft sedan hon var valp. Jag träffade henne då hon var 7 år och för mig blev hon moster direkt. Jag hade Berrie en bordercollie som älskade att fånga frisbee och var superduktig på det, men livrädd för får. De två hundarna älskade varandra och så kom Ronja till oss. En svensk korsning av varg och schäfer som var fruktansvärd deprimerad. Men hon levde upp efter ett par år och de två andra hundarna älskade henne.

Men hundar har en begränsad livslängd och moster Annie somnade in vid en ålder av 11,5 år. Eftersom vi nu såg oss som en familj med tre hundar kom Nellie 7 månader och vi var hennes tredje hem till oss. Hon var en sjuvägskorsning och helt skogstokig när hon kom. I hela hennes liv skrek hon när hon bajjade och vi vet inte varför. Men hon blev min älskade prinsessa och luktade tvål på hjässan. Jag sniffade så fort jag kunde på hennes huvud. Så klok och knäpp men så snäll.

Den förbaskade cancern tog vår Ronja ifrån oss då hon var 12 år och vi lät henne springa ut över ängarna men dessförinnan hade min älskade tröstehund Berrie fått somna in drabbad av skelettcancer vid 11 års ålder. Trodde mitt hjärta skulle brista då han var mitt allt då jag levde ensam. Han älskade att åka husbil och satt vid mina ben och tittade ut genom fönstret tills han somnade. Ja, det var tungt. Men vi skulle ju vara tre så då kom Unkas till oss som en 10 månaders liten häst. Han var stor och helt i det blå. En madrass och stol senare var han som tjuren ferdinand. Så älskvärd och snäll.

Men så fick Nellie cancer i livmodern och plötsligt var hon borta och det gjorde ont ska jag lova.

Efter Ronja fick vi plötsligt en möjlighet att få en sarloos wolfhound som då var 4 år. Vi tvekade inte och denne skygga kille kom till oss. Kuma ville överhuvudtaget inte alls kännas vid oss i början. Men sakta öppnade han sig och vi lät honom ha sin tid. Idag är han vår Lilleman som är så kelig och helt underbar. Ja, han är tolv år nu och älskar vår trädgård.

Tyvärr fick aldrig vår underbara Unkas uppleva vår trädgård. Han var med hela resan ner och när vi tittade på huset, men två veckor innan vi fick nycklarna sprack hans gallblåsa. Som jag grät när jag gick från vår veterinär där han fick somna in. Det gör ont i hjärtat bara jag skriver detta. Vi saknar vår store älskade hund än idag. Kuma sörjde en lång tid då de var supertajta. De två älskade varandra och innan vi skaffade Turbo var det de två herrarna.

Turbo kom som en totalt anti hund då hon var drygt 2 år till oss. Hon ville inte att man pysslade eller kelade med henne. Men idag som en 5 årig Siberian husky är hon en totalt annorlunda hund. Hon älskar morgonkel och söker sig till oss för att få närhet.

Så med detta vill jag säga att en omplacering kan ge massor som en valp inte kan ge. Visst har de en del erfarenheter med sig i bagaget men med tiden och massor av kärlek blir de personligheter som man häpnas över. Så nästa hund blir absolut en omplacering och nu på äldre dagar får vi väl nöja oss med två.

En stor en säger JR och jag kräver en svart/vit. Men inte nu för allt måste få ha sin gång. Kuma måste få ha sin ålderdom i lugn och ro. Men det blir en omplacering nästa gång.

Så till alla hemlösa hundar idag !!!!!