Första veckan i januari avverkad

Det gick ju både fort och bra. De senaste två dagarna har inte varit från den soliga sidan och inspirationen att ta foton eller att hundarna ska tycka att det är så roligt. De vill gärna gå in efter ett par timmar men vi höll väl ut till nästan halv fyra i eftermiddags. Då hade jag bytt lakan i sängen och JR kört snabeldraken. Men när jag skulle moppa golven gick vi in allihop och hundarna fick var sitt oxhudsben att tugga på. De brukar få ett var helg som godis.

I ett annat år i en annan by såg det ut såhär och året var 2013 och landet var Sverige. Det var kallt och vitt överallt och det var innan jag bröt ben och fot. Jag traskade med hundarna i flera timmar per dag. Vi hade tre stora som gärna ville ut och röra på sig. JR drog in pengarna till vårat hushåll och jag arbetade hemifrån. Så dessa två vändor ute med först två hundar och sedan en hund var mitt träningspass och jag gick nog över ett par mil totalt.

Nästa år 2014 snöade det precis lika mycket i januari. Detta var min utsikt från biblioteket där jag hade min arbetsplats. Jag håller med om att det inte var den finaste utsikt man kan ha. Men vi köpte huset när vi inte arbetade hemifrån utan våra dagar bevistade vi på andra platser. Jag var hem varje lunch som i mitt fall var förlängt på grund av hundarna och i gengäld hade jag längre arbetsdagar. Vår H kom ju hem från skolan så de var aldrig ensamma mer än ca tre timmar varje dag. Så huset fyllde våra behov när vi köpte det.

Åter ett år framåt och vi räknar 2015 då det var snöfattigt mot tidigare år. Åtminstone var det så i januari det året. Jag hade tänkt göra en blänkare då och då för att påminna mig om det gamla landet. Man blir väl lite nostalgisk på gamla dagar och jag kan berätta att inte ens vår by är sig lik sedan vi bodde där. Eftersom H kör kranbil händer det att han kör förbi sitt gamla hem och byn.

Mitt olycksår kallar jag 2016 för eftersom vi hann precis komma hem från vår semester i Frankrike när jag föll så därav namnet på året. Jag satt inomhus hela vintern och kunde inte gå ut. Jag som var van att vara ut i flera timmar om dagen. Kunde inte ens ta mig ut i trädgården. Nej det var ingen mysig vinter det året.

Året 2017 hade jag utegångsförbud så fort det kom snö och blev halt. Nog lika bra det för jag var inte så stadig på foten. Hade svårt att få på mig någon varm sko då min fot var så svullen hela tiden. Ont hade jag också. JR slutade arbeta och vi började planera för ett annat liv någon annanstans. Någonstans utan snö och is helst.

Nu fick det vara nog och vi ut huset till försäljning. Så vi städade ur alla skrymslen och jag tror JR körde över 14 vändor till återvinningen. Vi gav bort tavlor mm. Det tog lite tid att bli av med huset men glädjande nog fick vi det pris vi begärt och sedan blev det bråttom.

2019 körde bilen iväg med vårat bohag för lagring och denna bild tog jag från husbilen. Huset var inte vårat längre och nu återstod städningen som vi tursamt lejt ut.

Äventyret väntade och vi var helt slut. Nu återstod det ett par veckor på Sibbarps camping innan vi kunde köra över Öresundsbron. Ja, så gick det till och arton år av vårat liv var historia. Ett nytt kapitel tog sin början och vi skulle leta hus. I södra Frankrike hade vi bestämt och så bar det av.

Säg till om dessa återblickar blir för tjatiga eller tråkiga. Jag slutar direkt.

Va!!!! jag har jobbat idag

Obetalt arbete idag för mig, ska jag anmäla det någonstans måntro? Nej, jag är ju panshis så det är väl ingen som bryr sig. Förresten var det ju frivilligt så vad gnäller jag om? Ska kanske berätta vad för arbete jag gjort idag? Jag öppnade min lilla frisörsalong och JR hade bokat tid. Tro nu inte att jag haft det som yrke, nehej då allt jag kan har jag lärt mig på youtube. Vet inte hur många filmer om hur man klipper herrar jag tittat på, men det är många och JR tycker att jag klipper bra. Har alltid varit noga i mina olika arbeten och det jag förstått är att om man bara tittar ordentligt på instruktioner och förklaringar så ordnar man det mesta.

Lika varmt idag som igår om än ett par grader varmare. Himlen var lite upprörd men det struntade vi i. Ska jag berätta om alla yrken jag haft?

Efter min fil.kand ville jag inte flytta till Stockholm då det var där man får arbete som statsvetare. Skit i det tänkte jag och flyttade tillbaka till min dåvarande hemstad Västerås, där min pojkvän bodde och arbetade. Fick arbete som lärare på högstadiet och bytte skola en gång. Kan säga att jag haft alla ämnen utom slöjd och hemkunskap. Hade specialklass ett år med elever som hade en del handikapp, sedan fyra killar i det som fanns då Obs-klass. Roligt jobb men inget jag egentligen ville göra. Så efter fyra år fick jag ett vikariat på Försäkringskassans utredningsavdelning. När jag betat av alla deras akter fanns det egentligen inte mer jobb att göra där. Började på Konsumentföreningens kontor på ett graviditetsvikariat som sekreterare. Hupp….

Inte tusan kunde jag skriva maskin men allt går bara man vill.

Den egenlärda herrfrisören tog lite egentid ute i trädgården efter arbetet. Så skönt.

Efter mitt arbete på Försäkringskassan som varade 4 månader började jag på ett befraktningsföretag som hade fartyg på Tyskland, England, Polen och dåvarande Sovjet. Ett mycket omväxlande arbete där jag hade mest hand om inkommande båtar med diverse last både bulk och annat. Livet har ju sina turer och så träffade jag en norrlänning. När jag fyllde trettio hade jag flyttat till Luleå och mitt första jobb där var som lärarvikarie. Höll väl på med olika vikariat i ett år tills jag fick fast arbete på ASG och som speditör. Exporterade gods till norra Norge och även till södra Sverige.

Turbo vill alltid hålla koll på var jag är. Kan ju komma något hemskt och ta mamma.

Men omständigheter gjorde att jag efter fyra år i norr, flyttade söderut och började på ASG i Norrköping. En liten avstickare på ett år till Tyskland och sedan var jag mogen att flytta igen. Inget som höll mig kvar då mina föräldrar flyttat upp till min syster i västra Dalarna. Det blev Göteborg och där blev jag kvar i nio år. Arbetade på Tor Line med frakter, ett ryskägt företag med att befrakta fartyg på en rutt mellan Åhus,Santander och St Petersburg. Sedan på ett företag som tillverkade kassaskåp och liknande. Jag skötte frakterna till Ryssland, Frankrike och Saudi Arabien. Innan jag flyttade till skåne arbetade jag på Elga som tillverkar svetstråd och skötte deras fraktavdelning till Europa och inkommande från Kina mm.

Vi har haft en helt underbar solnedgång ikväll och jag kunde ju inte låta bli att visa den.

Efter fyra år på Elga bar det av till södra Skåne då jag träffat min JR. Fick arbete på en fabrik som tillverkade olika tak och annat av plåt. I lilla byn som vi bosatte oss i och stannade i hela arton år. Där H är uppvuxen och som vi egentligen inte skulle stanna i så länge. Men jag arbetade som Transportledare och trivdes väldigt bra. Men så kom en ny chef som sopade banan och tillslut såldes företaget till Finland och allt började bara bli sämre. Vår målningslinje lades ner och sedan fortsatte allt så.

Jag valde att kliva av och körde eget ett tag tills JR även kände att nu var det nog dags. Vi började planera för en framtid utan kyla och snö.

Så även om det inte blev som jag tänkte en gång så blev mitt arbetsliv rätt bra ändå. Jag tänkte ju bli en politisk journalist, eller kanske tolk eller varför inte politiker. Men så blev det inte då jag valde att inte flytta till Stockholm. Därför gläds jag åt att stora företag väljer att etablera sig i norr och andra landskap än runt Stockholm. För alla vill ju inte bo där även om vissa i huvudstaden tyckt tro det. Älskar mer Göteborg och Malmö för den vänlighet som finns där.

Nu vet ni mina olika arbeten i stort och var jag bott. Vet inte om det var intressant men det kändes som att jag ville berätta lite om min bakgrund. Kanske kommer det mer om varje plats någon gång i framtiden, för jag är ju en skrivare nu.

Men en summering av året ligger närmast.

Hemlösa hundars dag idag

Som jag tidigare skrivit har vi haft omplaceringshundar i många år nu. När vi träffades hade JR Annie en golden retriver som han haft sedan hon var valp. Jag träffade henne då hon var 7 år och för mig blev hon moster direkt. Jag hade Berrie en bordercollie som älskade att fånga frisbee och var superduktig på det, men livrädd för får. De två hundarna älskade varandra och så kom Ronja till oss. En svensk korsning av varg och schäfer som var fruktansvärd deprimerad. Men hon levde upp efter ett par år och de två andra hundarna älskade henne.

Men hundar har en begränsad livslängd och moster Annie somnade in vid en ålder av 11,5 år. Eftersom vi nu såg oss som en familj med tre hundar kom Nellie 7 månader och vi var hennes tredje hem till oss. Hon var en sjuvägskorsning och helt skogstokig när hon kom. I hela hennes liv skrek hon när hon bajjade och vi vet inte varför. Men hon blev min älskade prinsessa och luktade tvål på hjässan. Jag sniffade så fort jag kunde på hennes huvud. Så klok och knäpp men så snäll.

Den förbaskade cancern tog vår Ronja ifrån oss då hon var 12 år och vi lät henne springa ut över ängarna men dessförinnan hade min älskade tröstehund Berrie fått somna in drabbad av skelettcancer vid 11 års ålder. Trodde mitt hjärta skulle brista då han var mitt allt då jag levde ensam. Han älskade att åka husbil och satt vid mina ben och tittade ut genom fönstret tills han somnade. Ja, det var tungt. Men vi skulle ju vara tre så då kom Unkas till oss som en 10 månaders liten häst. Han var stor och helt i det blå. En madrass och stol senare var han som tjuren ferdinand. Så älskvärd och snäll.

Men så fick Nellie cancer i livmodern och plötsligt var hon borta och det gjorde ont ska jag lova.

Efter Ronja fick vi plötsligt en möjlighet att få en sarloos wolfhound som då var 4 år. Vi tvekade inte och denne skygga kille kom till oss. Kuma ville överhuvudtaget inte alls kännas vid oss i början. Men sakta öppnade han sig och vi lät honom ha sin tid. Idag är han vår Lilleman som är så kelig och helt underbar. Ja, han är tolv år nu och älskar vår trädgård.

Tyvärr fick aldrig vår underbara Unkas uppleva vår trädgård. Han var med hela resan ner och när vi tittade på huset, men två veckor innan vi fick nycklarna sprack hans gallblåsa. Som jag grät när jag gick från vår veterinär där han fick somna in. Det gör ont i hjärtat bara jag skriver detta. Vi saknar vår store älskade hund än idag. Kuma sörjde en lång tid då de var supertajta. De två älskade varandra och innan vi skaffade Turbo var det de två herrarna.

Turbo kom som en totalt anti hund då hon var drygt 2 år till oss. Hon ville inte att man pysslade eller kelade med henne. Men idag som en 5 årig Siberian husky är hon en totalt annorlunda hund. Hon älskar morgonkel och söker sig till oss för att få närhet.

Så med detta vill jag säga att en omplacering kan ge massor som en valp inte kan ge. Visst har de en del erfarenheter med sig i bagaget men med tiden och massor av kärlek blir de personligheter som man häpnas över. Så nästa hund blir absolut en omplacering och nu på äldre dagar får vi väl nöja oss med två.

En stor en säger JR och jag kräver en svart/vit. Men inte nu för allt måste få ha sin gång. Kuma måste få ha sin ålderdom i lugn och ro. Men det blir en omplacering nästa gång.

Så till alla hemlösa hundar idag !!!!!

Det tar sin tid

Helt uppslukad av min berättelse, hinner jag endast göra en del måsten. Det viktigaste är ju hundarna och lite hushållssysslor. När så dagen är som idag, med gråväder och regn ids jag inte ens titta ut. Jag tänder lampor och ljusstakar i alla rum. Hundarna sover och kommer bara in till mig för en stunds kel.

Jag har min berättelse och försöker bara föra den framåt. Allt snickeri med språket och omskrivningar får komma sedan. Berättelsen lever inom mig hela tiden och jag omhuldar den mot allt annat. Inget får klampa in i den. Den har börjat leva sitt egna liv och jag har stängt ute en hel massa annat. Men detta har jag väntat på sedan länge och är något jag verkligen vill hålla kvar. Samtidigt har det blivit viktigt att ta in så mycket kunskap från andra som skriver.

Jag skriver men är absolut ingen författare. Det blir man då något är publicerat och det vet jag inte om min berättelse kommer att bli. Men jag är en som skriver och det gör mig väldigt lycklig, då jag längtat efter att få hamna här.

Mannen är helt inne i att hitta nya SuvEllen och verkar ha gjort det. En lång resa förestår och jag är lite orolig. Vädret är så oberäkneligt att varje resa blir vansklig. Det ser ut som att jag blir ensam något dygn framöver och det är jag inte orolig för, utan det är resan mannen ska göra.

Jag får gömma mig i min berättelse så mina tankar finns där, istället för i konstiga scenarior.

Ojdå, redan eftermiddag

Denna fredag har verkligen gått fort. I natt vaknade jag av att det var som elektriska spänningar i foten. Jag blev glad då det betyder att fler nervtrådar söker sig till varandra och med det blir svullnaden mindre. Men det är inte så lätt att somna om och jag började försöka en lätt meditation.

En historia började utspela sig i mitt huvud och plötsligt hade jag en början på en berättelse. Då blev jag rädd att den skulle vara borta när jag vaknade på morgonen. Jag kom rätt långt på min berättelse innan sömnen kom och i morse när jag vaknade var den kvar i mitt huvud. Därför började jag att skriva en synopsis direkt när jag satte mig i biblioteket.

Men en synopsis kan ju inte bli hur lång som helst, så jag bestämde mig för att börja skriva. Det har jag hållit på med hela dagen och har snart ett kapitel klart. Vad det ska bli av det hela vet jag inte och detta är råmaterialet som när jag väl känner att jag är klar, ska bearbetas. Men det tänker jag inte på nu, för nu har jag flow. Det är så fantastiskt roligt och svårt att sluta.

Nåväl jag avbröt mig en stund mitt på dagen och tog ut hundarna i trädgården. Solen visade sig och jag tog flera foton där något borde ha blivit bra.

Äntligen lossnade något hos mig och det är som att en grå vägg försvunnit.

Sommaren 2016 och resan till Frankrike

Veckan innan avresan gjorde vi i ordning Mackan och kände att detta år var vi verkligen förberedda. Men så började både farmor (svärmor) och min pappa bli dåliga. Pappa ramlade hemma och gjorde illa handen. Efter någon dag på sjukhuset i Malmö fick han komma hem igen. Farmor ramlade också och låg på sjukhuset ett bra tag. Hon hade brutit lårbenshalsen på andra benet. Äntligen fick hon komma till ett korttidsboende, så då kunde vi pusta ut, trodde vi. Veckan innan vår resa kom jag hem till pappa som ramlat igen och fick åka ambulans till sjukhuset i Trelleborg. Han hade brutit lårbenshalsen och hade en infektion i lungorna. Jag åkte dit och en dag var han jättedålig och nästa riktigt bra.

Vi skulle komma iväg tidigt på morgonen då vi tänkte resa, men det sket sig redan kvällen innan. Min mobil blev helt konstig och jag kunde inte komma in på någon app. Så det första vi fick göra var att köra in till Malmö och Telenors butik. Killen där kunde inte göra något åt den och då min mobil även var lite spräckt fick jag ut en ny. Sen åkte vi till Trelleborg och pappa. Han var bättre och de lovade att inte skicka hem honom innan en vårdplanering gjorts. Jag kunde vara med på telefon.

Först klockan 15.00 körde vi mot Öresundsbron i ett duggregn. Men vi stannade i Trelleborg och gav hundarna en rastning, så vi kunde köra genom Danmark utan att stanna. Vid fyratiden gjorde jag smörgåsar åt oss som vi åt på vägen. Vädret blev bättre och bättre hela tiden. När vi kom fram vid Jels sken solen och det var +24 ute. Men mannen körde fel så vi fick köra två mil extra, men det har hänt tidigare så vi skrattade bara och körde på. Det första vi gjorde var att rasta hundarna och ge dem mat. Lite sent för klockan var halv sju och de brukar få mat vid fem.

En whisky och sedan köpte mannen hamburgare på baren en bit bort. De är underbart goda och perfekt när man kommer lite sent. Vi hittade denna ställplats av en slump för några år sedan och här står vi bra, dåd et är lugnt och ett annat plus är att det är gratis. Dagens etapp blev 30 mil och efter allt som hänt precis lagom för oss. Tror att både hundarna och vi somna direkt när vi lade oss.

Semester 2015 Frankrike 003

Resa till Frankrike 2015

Veckan innan vår avresa hade vi förberett en hel del. Ny Gps (Lennart) var köpt och uppgraderad med de senaste kartorna. Vi har nämligen en manlig röst i vår och tycker att han låter som en Lennart. Hjälp till farmor och pappa de dagar jag och mannen brukar vara där. Husvakt som fått instruktioner för larm  och en lista med att göra saker.

Dag 1, Lördag 4/7  2015

Med på resan är: Jag berättare, Mannen chaufför och sällskap, Unkas 6 år ras: alaskan huskie, Nellie 9 år ras: blandras och Kuma 6 år ras: saarlos wolfhound.

Vi steg upp vid 09.00 och gick en promenad med hundarna. Frukost och sedan var det dags att packa vår husbil Mackan, kallar vi den då det är en McLouis Mc4. Detta skulle bli vår första riktigt långa tur utomlands med Mackan. De två turerna i Sverige hade avslöjat en del brister som nu är åtgärdade. Vi har dubbla batterier, solceller och dubbla toalettkassetter. Extra vattendunkar i bagaget har visat sig bli räddare i nöden vid ett flertal tillfällen. Det var +32 ute så hundarna var ute i trädgården under utlastningen. Ett kort stopp vid farmor som gjort två smörgåstårtor till oss.

Klockan 13.00 åkte vi ut från byn och körde mot Öresundsbron. I Danmark var det långa köer på grund av vägarbeten. Vi så ett flertal bilar som kokade och stannat vid vägkanten. Soldis i Danmark men varmt +30. Tolv mil innan Odense stannade vi på en rastplats, för att hundarna skulle få en rastning och vi en smörgås. Sedan fortsatte vi mot Lilla Bältbron. Nu var det just inga köer och allt flöt på i fin takt. Efter ett par timmar siktade vi även Stora Bältbron. Eftersom Kuma inte är en hund man gärna lämnar i en mörk husbil på en färja fyra timmar och detta var hans första resa utomlands, hade vi bestämt att köra landvägen ut i Europa. Det visade sig också bli billigare än färja, trots att vi fick köra längre. Nu slapp vi köa vid färjan och sitta i en varm bil.

Någon mil efter bron körde vi av motorvägen och körde några mil ut på landet. Klockan 18.30 var vi framme vid vårat mål för natten. En avgiftsfri ställplats vi en husbilsuthyrare. Rödding-Jels  N 55.21.26  E 9.11.14.

Semester 2015 Frankrike 003

Det fanns el om man ville ha för en smärre kostnad och även vatten. Nu var det gott med ett glas whisky och hundarna tyckte det smakade gott med mat. Detta är en väldigt lugn ställplats och bar att gå med hundarna.

Semester 2015 Frankrike 005

Vi står plant på grus, skyddade bakom en talldunge nära boningshuset. En till husbil har också kommit hit, så vi får sällskap inatt. Mannen hittade en trevlig radiokanal så nu känns det verkligen som att vi är på väg. Farmors smörgåstårta smakade verkligen bra. Dags att planera morgondagens etapp ner i Tyskland. Frågan är bara hur långt vi vill åka. Dagens etapp blev 30 mil, vilket känns som en bra gräns att ha.

Vi var trötta och ville komma upp i hyfsad tid nästa dag, så vi lade oss vid 21.30 och läste en stund.

Vad som helst kan hända

Jag har gått runt i flera dagar och funderat kring min bok. Från början trodde jag att det skulle bli en komedi med lite surt här och där. Nu vet jag inte riktigt vart det barkar hän. Kanske blir det en riktig thriller för jag känner för att mörda. Ska kanske berätta att jag sett serien ”Deckarna” på svt och blivit riktigt inspirerad. Det är ju ett privilegium att få ta död på folk med pennan. Därför går jag runt och funderar på om det är vad jag ska skriva om eller inte.

Det känns riktigt spännande att det jag skriver kan peka åt vilket håll det vill. Det hela började med att huvudpersonen i boken visade sig vara väldigt klipsk. Här skulle knutar lösas upp och saker redas ut. Jag har kommit personen nära och nu måste jag fundera ut vad det är hon ska lösa upp. Är hon en mördare eller en som klurar ut vem mördaren är? Det är frågan jag måste ställa mig och eftersom jag börjat tycka om henne, är det svårt att göra henne till en ond människa. Men vi har väl alla chansen eller risken att falla över på den andra sidan.

Efter helgen ska jag bestämma mig, för sedan vill jag få ordning på berättelsen. Håll tummarna.

image

Ibland får man sig en tankeställare

Det behövs lite knuffar ibland om hur bra man egentligen har det. Idag råkade jag sätta på tv4 under programmet The Doctors, inget jag brukar titta på i vanliga fall. Jag är glad att jag gjorde det idag. Programmet handlade om Charlene som blivit attackerad av sin exman, vilken aldrig tidigare misshandlat henne eller visat någon som helst aggression. En dag hade han bara brutit sig in i huset och börjat slå henne i huvudet med ett basebollträ. Hennes döttrar lyckades fly ut med en mobiltelefon och ringde polisen. Charlene tuppade av och när hon vaknade upp hällde mannen något över henne. Hon hade ingen aning om vad det var, men det smakade mycket illa. Det visade sig vara lut. Hon tuppade av och vaknade när polisen stod lutad över henne. Av ren instinkt kröp hon in i badrummet och bad sin syster som kommit dit att duscha med iskallt vatten  över hela kroppen. Det brände som eld och detta kanske räddade hennes liv.

Idag satt Charlene i programmet med sönderfrätt ansikte, hon kan se konturer på ena ögat, har ett öra och utan läppar på munnen. Hon kan inte stänga ögonen eftersom ögonlocken inte finns kvar. Hon överlevde tredje gradens brännskador på 80% av kroppen. De värsta smärtorna hon har är på halsen som inte fungerar. Hon kan inte äta då den är förstörd och munnen inte fungerar.

Glädjande nog ska hon få operationer för att få ett nytt ansikte. Då ska hon få ett öra, ögonlock, läppar och skinn på halsen. Underbart att forskningen kommit så långt att hon kan få hjälp. Men trots allt hon gått och går genom, är hon så glad att få vara med sina döttrar och se dem växa upp.

Efter denna berättelse känner jag att mina små problem är mikroskopiska och blir tacksam för att slippa vara med om liknande händelser. Mitt liv är en dröm jämfört med hennes och många andras, som lever i ett helvete. Dessa berättelser ger en knäpp på näsan och en knuff i ryggen. För alla dessa artiklar man läser om både kvinnor och män som blir utsatta för olika slags misshandel, är inte bara berättelser utan verklighet. Om ni vill läsa om Charlene, så är det bara att gå in på www.doctors.com och läsa. Det leder till mycket eftertanke.

Hennes ex-man fick 30-70 år, på grund av att då kan han inte begära omprövning av domen. Han kommer att gå ur fängelset när han är 82 år gammal och Charlene som förlåtit det han gjorde, tycker att det räcker. Hon lever i nuet och inte i det förflutna.