Många konstiga ontar dyker upp hos mig så fort det närmar sig +20 om dagarna och nätterna blir tio grader kallare. Främst är det mitt ben med titanskruvar och skenor som gör att benet blir alldeles kallt. Min gåstil blir haltande och plötsligt känner jag mig som den gamla människa jag är. Jag tycker inte om det faktum att alla dessa ontar ska påminna mig om att jag närmar mig slutet på resan här på jorden. Vi vet både JR och jag men vi pratar sällan om det nu under dessa mörka månader. Det är lättare att prata om det på sommaren när ontarna inte är så närvarande. Jag dras inte med höstdepression som tur är och har aldrig gjort det. Men känner ändå att det är bättre att lära av historien , men att se framåt och leva så.
Nu är tiden inne för att proppa sig full med vitaminer och alla nyttigheter man kan komma åt. Men det är också viktigt att äta gott, dricka gott och ta hand om sig själv på bästa sätt. Jag har alltid ansett att det är man själv som vet bäst vad man behöver och pekpinnar ska brytas itu.
Kanske blir jag lite dämpad av kylan som ju inte är det vad nordbor anser vara kyla, men efter sex år här nere har jag absorberat klimatet, men jag tänker inte ta på mig täckjacka och stövlar denna vinter heller.
Ja dessa jäkla ontar, nu har jag ju tänkt leva länge men man vet ju ändå inte hur lång tid man har kvar. Tanterna i min mamma släkt blir gamla, kring 95 så jag hoppas på det. Men då är det ju viktigt att man har en kropp som håller med.
Jag hoppas på gener från pappas släkt där min gudfar blev 99 och min faster 98. Pappa blev 92.
Nu när kylan är här så känns det inte bra i kroppen. Ontar, som du kallar det, lite här och där.
Man får se till att ha det så bra som möjligt så länge man har sig.
Jag smörjer mig med en salva de har här nere som är tio gånger effektivare än voltaren. Den håller mig igång.