Idag för fjorton år sedan åkte pappa och jag in till MAS, för att ta farväl av mamma. Jag satt och höll hennes hand hela dagen tills hon flög iväg. Hon kramade min hand till farväl och sedan var hon borta. Pappa ville inte att jag skulle följa med honom hem och kanske ville han sörja ensam. Kanske pratade han med henne där han satt i sin ensamhet? Jag var som i dvala och allt kändes så overkligt. Min mamma skulle inte lämna oss då. Men det gjorde hon och det fick vi leva med. Det har vi gjort både pappa och jag, men saknaden kommer aldrig att försvinna. Jag tänker ofta på henne och alla våra pratstunder vi haft, något som jag vet att hon uppskattade. Därför är denna sång till mamma och jag skulle önska att hon verkligen kunde höra orden.

http://www.youtube.com/watch?v=Utm4T6lT7pE