Här rusar dagarna iväg

Januari har gjort en rivstart och dagarna bara rusar iväg. Var det inte jul alldeles nyss? Jag har aldrig mått så bra en vinter på många år som jag gjort nu. Det vita kalla håller sig på behörigt avstånd och vinterjackan hänger så fint inne i garderoben. Mina nya handskar är fortfarande oanvända och mössa är inte att tänka på. Det skulle vara om man hade en dålig hårdag då, vilket jag inte tycker att jag har. Med bra klippning av en bra frisör (pekar på mig) behövs det bara bra borstar och shampo. Jag investerade i tre bra borstar för flera år sedan och mitt hår blev som förvandlat. Tjockare och glansigare efter bara någon månad och det växer som ogräs på huvudet.

Turbo är min trogna supporter varje dag när jag gör min yoga. Gör den framför fönstret i rummet.

Fast egentligen väntar hon nog mer på att jag ska bli klar och öppna dörren ut till trädgården. Hon älskar att vara ute.

Det finns en del att kolla upp i trädgården varje dag enligt Turbo. Den vita katten kan ju dyka upp igen. Igår kväll flög hon ut vid sista kissturen och sedan spottade hon och fräste som tusan. Det hade regnat lite och duggade fortfarande så gräset var lite vått och hon slickade på det. Efter en stund slutade hon. Mr J riktade en ficklampa mot något litet grått och nu hoppas vi att Turbo lärt sig att man inte ska pussa grodor.

Sådant sysslar inte Kuma med utan han tar det lugnt. En sväng för att se så inga inkräktare tagit sig in och sedan kika ner på gatan. Kanske skrämma upp någon förbipasserande med lite hoppsasteg ovanför deras huvuden brukar liva upp dagen. Inte ett ljud utan först smyga sig på den som går nedanför och sedan hopp hopp och när den tittar upp ser de en farlig hoppande varg.

Våra hundar skäller inte och det är vi glada för. Lite frustande och ett gläfs kan de ge ifrån sig vid väl valda tillfällen.

Idag har vi haft planeringsmöte inför kommande projekt och sedan blev vi så trötta att vi tog kompledigt. Det är ju fredag och ofta är det ju så att även om man slutar fyra så går man hem vid tre. Därför har vi inte dåligt samvete alls då vi bestämmer själva över tiden. Ja, tiden är ett begrepp jag läst om i denna bok: ”Tio tankar om tid” av atomfysikern Bodil Jönsson. En av Mr J:s lärare på Lunds universitet. Rekommenderar alla att läsa den.

Nu ska jag läsa något annat så jag slutar detta inlägg här. Ha det så bra återkommer i morgon.

Paus i återblickandet

För att inte hamna helt i nostalgiska tankar har jag ägnat mig åt nutid idag. Törs jag berätta att vi sov till 11.00 idag. Även hundarna. Men så skönt det var och vi måste ha varit väldigt trötta. Först resan i onsdags och igår hade vi Gary här. Vi stannade till vid Castorama i onsdags på hemvägen och Mr J ilade in och köpte en ny utelampa. Vår gamla slutade att fungera och vid närmare undersökning ansåg Mr J att en elektriker måste anlitas. Alltså ringde han Gary igår som lovade att komma efter lunch.

Det blev en vit lampa och där hänger den så fint. Precis när jag skulle ta ett foto kom Kuma ut och agerade fotomodell. Börjar få bra pli på mina fotomodeller. Beror nog på att de älskar att vara ute och idag när vi hade sju upp på termometern och sol så var det ljuvligt +17 istället för 10 är en ordentlig förbättring.

Efter en sen men god frukost låg Turbo vid ytterdörren så jag öppnade den åt henne. Kikade ut och där var hon. Skönare att sova ute tydligen. Men så ko Mr J ut och gick iväg.

Här gäller det att hålla utkik när husse går ut genom grinden.

Det är ju fredag idag och då ska soptunnan hämtas tillbaka efter tömningen. Där kommer Mr J tillbaka så nu är ordningen återställd tycker hundarna.

Vi höll oss ute när Mr J tog fram snabeldraken för tjänstgöring och vad ser jag? Där ute på vinfältet går någon och ansar vinrankorna. Det görs för hand och av en expert på vinrankeskötsel. Dessa kanske inte klipps ner till knölarna. Tror det beror på vilka druvor som växer där och kanske ålder på rankorna. Men det var något rofullt med en man som sakta rörde sig därute.

Vi har promenerat flera gånger idag runt huset och spanat på hundar som skäller och bilar som kört på gatan. Kuma står på sitt favoritställe där han har full koll på hela gatan och ner till landsvägen som går förbi byn.

Planerar att plantera ett par oleanderbuskar till på denna sida. De röda fina buskarna som ploppade upp i juli är vissnade och ser inte roliga ut. Hoppas de kommer igen nästa år, men jag vill gärna ha buskar som står hela året runt. Så minst två till ska Mr J få plantera här till våren.

Den där lilla busken som tittade fram där till vänster är fortfarande väldigt liten. Men den får bli kvar och om några år så kanske den blivit större. Kuma behöver fler buskar att gömma sig bakom haha. Idag har vi även diskuterat hur vi vill ha det på framsidan med pergola,utekök,pool och matbord. Tycker att vi kom fram till ett bra beslut. Det är roligt att planera. Vi har inte bråttom med att få allt som vi vill ha det. Allt får ta sin tid och vi tänker prioritera poolen till våren.

Jag tvättade idag och kläderna var lite fuktiga när solen gick ner så jag hängde in dem på torkstället i biblioteket över natten. Ikväll behövs ingen brasa i spisen för huset har blivit uppvärmt av solen. Hoppas solen lyser i morgon också.

Svettigt värre

Idag har vi haft hög luftfuktighet och ogräsrensarna har haft ett drygt jobb. Men hela baksidan är helt ren från det stora ogräset. Mr J får gå med kantklipparen och kapa gräset . Men det får bli höstjobb för oss. Lite ska vi väl ha att göra senare. Fast nu är mycket avklarat och nu kommer det roliga jobbet.

Dagarna går väldigt fort och snart åker H hem till sig i kalla Sverige. Jag avundas honom inte men han har ju sitt arbete att sköta. Vi fortsätter våra projekt här i Frankrike och närmast är att skaffa ett franskt bankkonto. I nästa by finns en bank som fler använder sig av och dit ska Mr J köra.

Redan 5:e augusti

Nu tycker jag att tiden rusar på igen. Vissa månader går i en rasande fart medan andra segar sig fram och verkar oändliga. Jag kommer ihåg tiden februari-maj då allt tycktes vara en lång väntan på olika saker. Vi hittade ju vårat hus rätt fort verkar det som när man läser hur lång tid andra tagit på sig. Nu brukar vi inte vela utan känns det rätt så slutar vi där. Sedan blev det en väntan på att säljaren skulle godta vårat bud. En notarie kontaktades och tid bokades för ett första möte.

Där satt vi sedan i Vias plage och det blåste mest varje dag. Sand överallt och Mr J blev sjösjuk vid stormen Inez som drabbade oss. Äntligen landade vi i maj och nu började fler campingar att öppna. Vi hamnade i lugnet och äntligen kunde hundarna ligga ute på dagarna. Så fick vi äntligen ett datum hos notarien för den slutliga påskriften av kontraktet. Det var trivsamt i Capestange och då drabbades vi av en stor sorg. Vår älskade Unkas blev dålig och det var så illa att han fick somna in. Endast en vecka innan vi fick nycklarna till huset.

Sedan vi kommit hit har dagarna varit fyllda med massor av jobb. Mitt i glädjen över att vi fått huset, dog min pappa och även om jag visste att han ville det och hade förberett mig på att det skulle komma snart, var det sorgligt. Det var som att vi körde ner huvudet mellan axlarna och jobbade på. Sedan väntade vi på ankomst av våra möbler och när vi äntligen fick datum kändes det som att tiden segade sig fram.

Det tog oss två veckor att packa upp alla kartonger, sätta upp tavlor och få ett hem igen. Nu väntar jag på att Mr J och H ska landa i Montpellier, vilket ska ske om en timme och en kvart. Hundarna har inte varit glada över att husse försvann och snart kommer det bli höga toner från dem.

Jag har inte kommit igång med min yoga ännu så det är något jag ska göra efter att H åkt hem till sig igen. Yoga och trädgård, det kan väl inte vara bättre som terapi? Vi har ju fortfarande sommartemperatur här i södra Frankrike och det inbjuder inte till alltför stora aktiviteter i trädgården. Jag har inte solat ett smack men mina fötter är brunbrända och armarna likaså.

Dags för mig att titta till lakanet som snurrar i tvättmaskinen. Kuma hade en väldigt lång klo där pulpan var så långt ut att veterinären inte vågade klippa så mycket. Den lossnade igår och det kom blod på Mr J:s påslakan. Så nu tvättar jag det och Kuma är mycket nöjd med att vara av med klon. De andra klorna är ju nyklippta så de irriterar inte alls.

Öl ligger i kylen för det kommer säkert herrarna behöva efter färden från flygplatsen.

Snart blir vi fler i sängen.

Tiden går

Redan fredag och dags att göra lite inköp inför helgen. Jag slapp handla till oss, men sedan ska jag bort till pappa och se om han behöver något. Tror inte han kan gå ut när han varit lite hostig ett tag nu. Tänkte köpa några talgbollar som jag kan hänga vid hans fönster, så kan han titta på fåglarna när de äter. Mr J köpte hem både fågelfrö och talgbollar åt mig så jag tänker fylla på ute vid trädet senare idag.

Farmor ringde tidigare och jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Hon hade sett i almanackan att det var fars dag idag. Det stod ju 17, 11 och den elfte brukar det vara fars dag. Att det sedan stod 03 efter hade hon missat. Inte lätt när man är 92 år att uppfatta alla siffror. Vi är glada att både hon och pappa blir väl omhändertagna på äldreboendet de bor på. Vissa dagar kan ju bli långa, allrahelst nu då det blir mörkt så tidigt.

Dagarna går fort även för oss denna årstid. Tycker att jag precis har stigit upp och så är det plötsligt dags för nästa tur med hundarna. De verkar lite trötta också och det är nog mörkret som har inverkan. Kylan kom av sig och vi har fått tillbaka det våta varma vädret.

Denna helg tänds många ljus på gravar och i minneslundar runt om i Sverige. Sorgligt och vackert att se i mörkret. Vi ska ställa ut den stora lyktan på trappan.

Summerar året som gått

Precis som förra året regnar det idag den 3:e augusti. Jag gick långa promenader med bägge hundarna för att de ändå skulle få vara ute en stund. Torkade av tassarna på Kuma och satte mig i SuvEllen. Tog lottokupongerna av pappa i köksfönstret. Han hade kommit hem från sitt korttidsboende och nu skulle allt bli som vanligt igen. Gräset var vått och jag svängde runt för att ta mig ned för den lilla backen vid hans fönster. Halkade och hörde tre knak. Då visste jag att något bröts i benet eller foten.

Hade ont och tror nog det värsta var när läkaren på akuten vred foten rätt. Jag skrek av smärta och grät. Såhär efteråt kommer jag inte ihåg så mycket av resten av dygnet. Dagen efter blev det operation för mig och jag skulle få ryggmärgsbedövning. Trodde att man skulle vara vaken under operationen och bara bedövad i den del de opererade. Men jag däckade och vaknade sedan flera timmar efteråt.

Det har varit en lång och mödosam resa. Nu klarar jag av att gå och är glad för varje framsteg. Men ännu är jag inte tillbaka där jag var innan olyckan. Det tar tid och vissa dagar har det varit tröstlöst, men det viktigaste är att inte ge upp. En dag är all svullnad borta och jag kan lägga detta minne bakom mig.

För några månader sedan såg foten och benet ut såhär och idag ser den ut såhär.

Strecken som syns är märken efter stödstrumpan. Men visst är det en förbättring?

Tiden går fort

Idag för fjorton år sedan åkte pappa och jag in till MAS, för att ta farväl av mamma. Jag satt och höll hennes hand hela dagen tills hon flög iväg. Hon kramade min hand till farväl och sedan var hon borta. Pappa ville inte att jag skulle följa med honom hem och kanske ville han sörja ensam. Kanske pratade han med henne där han satt i sin ensamhet? Jag var som i dvala och allt kändes så overkligt. Min mamma skulle inte lämna oss då. Men det gjorde hon och det fick vi leva med. Det har vi gjort både pappa och jag, men saknaden kommer aldrig att försvinna. Jag tänker ofta på henne och alla våra pratstunder vi haft, något som jag vet att hon uppskattade. Därför är denna sång till mamma och jag skulle önska att hon verkligen kunde höra orden.

Jag såg den

Solen tittade fram och himlen var blå. Jag lovar att jag inte skojar. Tyvärr var det grått någon timme senare och nu är det normalt novemberväder igen. Passar min snuva precis och hur jag känner mig. Lite febrig och så. Tror att många känner som jag.

Bläddrade i gamla almanackor och det var inte mycket som skilde sig från idag. När jag läste om den 17/11 så var det ca +6, mulet och rått väder. Så den läsningen var inte speciellt upplyftande. Enda skillnaden var att jag gick långturer med hundarna och kunde njuta av värmen när vi kom hem. Idag är jag svullen kring fotknölarna och de värker lite. Det är tre månader och tre veckor sedan jag ramlade.

Jag trodde aldrig att läkningen skulle ta så lång tid. När väl svullnaden var borta så borde jag kunna gå, tänkte jag. Men jag är fortfarande svullen och det trodde jag inte att jag skulle vara. Minst sex månader sade läkaren och nu tror jag att det kommer att ta den tiden. Men gissa min lycka den dagen då jag klarar av att få på mig ett par skor och kan gå ute. En dag kommer det att hända och jag kommer att gå långturer med hundarna.

wp-1459001578084.jpg

 

Torsdagens status

I södra Sverige fortsätter sommaren och jag är både glad och ledsen för det. Glad att hundarna kan gå in och ut som de vill hela dagarna, ledsen för att jag inte kan göra det. Ofta går mina tankar tillbaka på våren och mina promenader med hundarna. Jag var ute i alla väder och minst en och en halv timme varje dag. Så bra jag mådde av det och så roligt Unkas tyckte att det var att gå hem till pappa och hälsa på. Nu vet jag att pappa inte kommer att bo hemma igen, men hoppas att han får ett boende hundra meter från vårat hus. Då kan Unkas och jag gå hem till honom där igen. Bara jag blir ok i foten och kan promenera ute med hundarna igen. Så min största rädsla är att det ska ta alltför lång tid att komma igång med att gå igen.

wp-1462800632478.jpgMina dagar är just nu väldigt långa och rätt enformiga. Jag läser mycket och ser på Youtube klipp, för att fördriva tiden. Mitt första mål kommer att bli att kunna röra mig inomhus på två ben. Tänk, att kunna stå på två ben och tvätta händerna, gå bort till kylen och dricka iskallt vatten. Idag är det sex veckor sedan jag låg på sjukhuset och väntade på operation. Troligtvis rätt nerdrogad då allt är mer eller mindre ett töcken för mig och värken hade varit fruktansvärd om jag inte varit det. Vissa saker kommer jag ihåg och det är den galna kvinnan som for fram med sin rullator i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Det ord jag inte ens vill skriva ned, så fruktansvärda var de. Vid ett tillfälle dök hon upp i det rum jag och en annan kvinna låg i och krävde att jag skulle lämna sängen för att det var hennes. Som tur var hade jag en larmknapp och personalen kom och förde bort henne. Jag har mardrömmar om händelsen än idag.

Den andra händelsen var när ett biträde menade att jag skulle stiga upp och sätta mig på en stol så att de kunde tvätta mig. Jag var livrädd då de direktiv jag fått var att inte röra foten som låg helt oskyddad. Den låg inbäddad i lakan eller något sådant och så måste den göra tills operationen. Så rädd jag var att biträdet som var väldigt barskt skulle dra upp mig. Men när jag berättade det för en sjuksköterska lugnade biträdet ner sig.

Den tredje händelsen var när jag satt på ett operationsbord och skulle få ryggmärgsbedövning. Först gick det bra och jag kände inte så mycket, men så kände jag som en kniv i ryggen och hur jag faller framåt. Vet inte om jag svimmade eller vad som hände, men jag var inte närvarande vi själva operationen. När jag vaknade låg jag på uppvakningen och två sköterskor gav mig vatten. De berättade att foten var opererad och att jag skulle komma upp till en sal.

Detta är kanske tråkig läsning för många, men för mig är det en nödvändighet att skriva ned hur jag kände det och min upplevelse av alltihop. Jag vill också berätta om alla människor som hjälpte mig när jag ramlade. Pappas granne som om ut och lade en filt över mig där jag låg i det våta gräset, samt lugnade min pappa som blev helt ifrån sig. Amulanskillarna som försökte lindra min smärta och med stort tålamod fick mig in i ambulansen. En av dem övertalade en sköterska på akuten att ta in mig på ett enskilt rum. Många var de biträden och sköterskor som hjälpte mig lindra smärtan och uppmuntrade mig.

Denna läkning av min fot är inte bara en läkning av en skada utan en läkning av vissa traumatiska händelser som finns kvar i mitt huvud. Tiden är det som läker och den går ju som sagt.

Oj, molnigt idag

image

Lite konstigt att inte solen visat sig idag. Det är varmt trots det.

Jag har inga speciella planer idag, mer än att bara existera. Just ja, pappa behöver mjölk och lite annat smått och gott. Alltså ska jag till en av byns affärer.
Jag funderade över tiden som gått sedan vi flyttade hit. Att alla blivit äldre och beroende av hjälp på olika sätt. För oss är det inte självklart längre att ha tre hundar. För pappa är det inte möjligt att traska ner till dagverksamheten. Han är rädd att ramla.
För farmor är det enda som gäller hjälp flera gånger om dagen.

Därför gäller det att ta vara på varje minut av livet. Vara glada att vi kan ha två hundar.
Hjälpa där vi kan göra det och överse med diverse tokigheter våra föräldrar säger eller gör.
Igår fick jag göra en insats hos pappa. För mig är det självklart att inte lägga en äppelhalva på bänken när det är varmt ute. En myrkoloni hade kalas på äpplet. Då kastar han det i soppåsen. Kalaset fortsätter där och nu finns det mer festmat.
Jag lyckades isolera festsällskapet och förpassade påsen i soprummet. Efter min förmaning, konstaterar pappa att de djäklarna bits ju också.

Mannen ringde sin mamma, alias farmor som vi kallar henne. Hon var upprörd och ville flytta från det tillfälliga boendet. Mannen frågade vad som stod på? Farmors trosor var stulna och hon visste nog att det var gubbarna som gick in i hennes rum och tog dem. Det gick inte att övertyga henne om att en karl inte kunde ha hennes trosor. Hon visste minsann att när gubbarna kissade på sig stal de hennes trosor. Så nu har hon inga kvar att ha på sig.

Man kan skratta åt tokigheterna, men samtidigt är det tragiskt. Det blir inte bättre utan sämre med dem hela tiden.