Idag blir det bara det vanliga för oss här hemma. Snökanonen har missat oss här nere i södra skåne, för här är det blött. Såg en artikel som handlade om att det har regnat så mycket att golfbanorna här nere håller på att bli förstörda. Inte för att det är det värsta som kan hända, men det ger en liten vink om hur mycket vatten vi har i markerna just nu.
Alltså var det dags att köra hundarnas handdukar i tvättmaskinen. Det är ju så att vår gräsmatta liknar en plan för gyttjebrottning och hundarna kör racertävling i leran. De blir otroligt smutsiga. Men roligt har de. Jag hade nog önskat lite tjäle i jorden så att gräsmattan inte blir så lerig. Men någon snösmocka är inte önskvärd, då jag kan få problem att gå ute. Snö är väl ok, men det är när det töar och blir till is som allt blir lite farligt. Då blir det jag som får ta trädgårdsrastningarna.
Nog om vädret nu för det får vi vare sig vi vill eller inte. Snart vänder det och dagarna blir längre igen. Vi går mot ljusare tider och våren. Just nu har vi på Musikhjälpen som började igår. Tycker att årets tema är jättebra och jag hoppas de får ihop mycket pengar.
Läser om den åttaårige pojke som hoppade ut från balkongen, då en människa i clownmask dök upp i hans hem. Jag mår riktigt illa när jag läser om allt dessa idioter förorsakar. Hur länge ska de få hålla på och vem hittade på detta? Vilken sjuk människa som helst kan ju sätta på sig en mask och göra andra illa. Jag är emot maskering av alla de slag. Sen må det vara burkor, gurkor, balaklavaor eller masker av olika slag. Om man inte törs visa sitt ansikte så ha man något att dölja.
Fler än jag är upprörd av den senaste flugan med clownmasker och många jagar dem som klär ut sig. Eftersom polisen eller myndigheterna inte verkar klara av att ta fast dessa idioter, så hoppas jag att det medborgargarde som verkar bildas kommer att skrämma skiten ur clownerna.
Det som kan vara bra med denna trend är att många föräldrar inte släpper ut sina barn i masker. Jag hade inte gjort det, då man aldrig kan vara säker på vem eller vilka de möter ute i mörkret. Jag tänker då inte öppna för någon som ringer eller knackar på min dörr med maskering. Sedan må de vara hur småväxta eller stora som helst.
Jag får inte ta något skjutvapen för att försvara mig, men en gembella kan jag tillverka och skulle jag behöva så gör jag det. Det kanske låter mordiskt, men jag tror att fler tänker i de banorna. Skulle jag bo i en storstad så hade jag köpt pepparsprej och kanske en nödtuta som de har på båtarna. Jag hade gladeligen sprängt trumhinnorna på vilken clown som helst.
Skrev ju tidigare att jag vaknar av mardrömmar de senaste två nätterna. Jag förstår inte varifrån jag får dessa drömmar då jag varken sett skräckfilmer eller läst något sådant. Men eftersom de ger mig obehagskänslor, måste jag skriva av mig dem här.
Vid tretiden i natt vaknade jag av att jag hade en rätt stor båt. Liknande en fiskeskuta där x antal ryska barn i åldern från fyra upp till tio var ombord. De hade jag fått till hjälp i något uppdrag som jag skulle göra. Det blev lyckat och nu skulle barnen lastas över till ett stort fartyg där det redan var massor av barn. Jag frågade vad som nu skulle hända med dem och fick till svar att de skulle utföra ett större uppdrag, för att sedan få somna in. Jag visste att det inte var något jag kunde göra då det inte var mina barn, utan de tillhörde den ryska staten. I den känslan vaknade jag och hade svårt att somna om.
Men tydligen somnade jag och kunde hitta en bra ställning för min fot också.
Så vaknade jag vid sextiden i morse och då var drömmen hemskare. Jag var fångvaktare i ett fängelse och skulle förbereda en kvinna för avrättning. Jag förde in henne i ett rum med en brits där hon skulle spännas fast. Först skulle hon rakas och jag tyckte att det var synd om henne att hon skulle behöva göra det, när hon ändå skulle dö. Men jag sade till henne att det var bara att gilla läget. Där vaknade jag och kunde inte förstå att jag kunde säga så till någon som skulle avrättas. Kände mig fruktansvärd hemsk.
Jag hade liknande drömmar igår och nu känns det en aning obehagligt att gå och lägga sig ikväll. Den enda vettiga förklaringen jag har är att det är nervtrådarna i foten som skickar upp impulser i hjärnan och framkallar dessa drömmar. Men nu vill jag drömma något finare och gladare, tack.
Alla föräldrar borde ta ett allvarligt snack med sina telningar om hur och när de ska använda sina mobiler. Men tyvärr är det väl så att de unga tar efter sina föräldrar.
Jag var ute i byn med Unkas och gick. Vi mötte fler barn som var på väg hem från skolan och rakt mot mig kommer en pojke på elva/tolv år. Han var helt upptagen av sin mobil och tittade inte upp en sekund. Eftersom vi gick på en gata utan trottoar, hade jag Unkas på min vänstra sida och vi gick på vänster sida av vägen. Pojken kom alltså gående på höger sida. Inga trafikregler i det huvudet inte. Jag fortsatte på min sida och pojken kom rakt på mig. Han tittade upp och jag påpekade att ett steg till och jag ansvarar inte för vad hunden gör om jag blir attackerad. Pojken tittade på mig som jag slagit till honom och troligtvis fattade han inte att det var han som skulle väja.
Vi gick vidare och det var en helt underbart solig dag precis efter invigningen av utomhusbadet. Många barn skyndade hem för att hämta sina badkläder och sedan ta sig till badet. Det är så roligt att de fått ett bad nu och att det blev en succé. På cykelbanan nära hemmet kommer en pojken cyklande, med huvudet i en väldig konstig vinkel. Han var ungeför tio år gammal, vilket är en gissning från min sida då barnen i byn får tillåtelse att cykla till och från skolan i den åldern. Storleken på pojken verkade vara tio år. Cykeln vinglade från ena sidan till den andra när pojken trampade på i rätt hög fart. När han var framme vid oss gjorde jag mig beredd på att hålla ut armen om han skulle vingla åt vårat håll vid passeringen. Som tur var tittade han upp när han precis skulle passera och vad ser jag? Pojken höll i en mobil och höll på att texta något meddelande under tiden han cyklade!
Samma morgon hade lokalnyheterna ett reportage om hur cyklister fipplade med mobilen när de cyklade. Hur farligt det är när uppmärksamheten inte är där den borde vara. Så kommer ett barn som precis fått tillåtelse att använda cykeln för att ta sig runt i byn, med en mobil i ena handen och all uppmärksamhet riktad mot den. Det är skrämmande.
Men som sagt barnen gör precis som sina föräldrar och är väl vana med att de gått med näsan i mobilen, redan från barnvagnsåldern. Något som retar mig var gång jag ser det. De unga vuxna lever sina liv genom mobilen och kunde lika gärna bo på Antarktis eller Sahara, bara det fanns mobil täckning.
Jag njuter varje dag av naturen, fåglarna, de lekande grodorna och växternas alla färger. Har man hund så lever man verkligen med årstidernas växlingar, Såvida man inte har näsan i en mobil eller hörlurar som stänger ute alla naturliga ljud.
Lite dagvill blir man när måndag är en söndag. Men vi har försökt tänka tisdag hela dagen.
Den lite kyliga morgonen +11 blev efter några timmar riktigt behaglig med +23.
Unkas och jag gick förbi badet och en kö väntade otåligt på att få komma in. På vägen mötte vi flera barn som varit hemma med skolväskan och hämtat badkläder.
Men större delen av dagen har vi tillbringat ute i trädgården. Jag har vattnat blomlådorna och mina rosor.
Kuma har följt mig som en skugga hela tiden. Nu när middagen är uppäten, väntar de på att husse ska komma hem.
* Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnesyl samt åt tonfisk direkt ur burken.
*Vi blev lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicin -burkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!
*Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur vattenslangen.
*Vi delade läsk med varandra och drack ur flaskan, ingen dog av detta.
*Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!
För att: VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
*Vi kunde gå hemifrån på morgonen, leka hela dagen och komma hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen – och vi var okej!
*I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka utför någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =) Efter att vi åkt in i träd ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
*Vi hade inte 150 tv-kanaler, inget Youtube, inga mobiltelefoner, datorer, inget internet över huvud taget. Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!
*Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
*Vi åt maskar och kakor av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!
*Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningarna och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen – OTROLIGT ELLER HUR!?
*Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens långa arm!
*Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin.
*De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!
I morse när vi gick morgonpromenad med hundarna, såg vi väldigt många smånissar och en del lucior. Förskolorna har alltid luciafirande tillsammans med föräldrarna. Så förväntansfulla barnen var och så lugna de var, inget skrik eller stoj. Som de har tränat och väntat på denna dag. Det var säkert en del föräldrar som fällde en tår när de sjöng sångerna. Så oskyldiga och ovetande om hur allvarligt livet kommer att bli senare. Varför måste barn växa upp :-).
Men riktiga Lucia är på söndag.
Denna gråa fredag ska vi gå våra långrundor och sedan ska pappa få nya lakan i sängen och rena kläder på kroppen. Mat ska handlas och tips ska lämnas in. Ja, det finns en del att göra varje dag. När alla måsten är gjorda och jag kan tända lamporna ska jag bara njuta av kvällen.
Jag blir oerhört trött på människor som säger att det ”bara” är en hund. Som när vi tvingats låta någon av dem somna in, eller blivit sjuk. Vi lever hund varje sekund,minut och timme av alla dagar på året. De är vår familj och även om de har tassar betyder de minst lika mycket eller mer än någon annan människa. Vi pratar med dem och alla hundar vi har och har haft förstår väldig många ord. De känner av vilken sinnesstämning vi är på och om någon av oss har ont eller är sjuk.
De är inte ”bara” hundar, utan våra närmaste och trognaste vänner. De ställer alltid upp på en kelstund eller en promenad. Jag får aldrig höra att de inte orkar eller inte har lust. De käftar inte mot mig eller är elaka. Inga giftiga kommentarer eller nedlåtande ord. De lyssnar när jag babblar strunt och även om jag sjunger falskt tycker de att jag är bäst.
Klart att jag inte kan göra samma saker som om de var mänskliga barn, de måste få vara precis de hundar de är födda till. Men jag avstår gärna från sådant där mina hundar inte får vara med. Om de inte får delta så avstår jag också. Vi anpassar oss och de anpassar sig till oss. Vi blir en familj och när en av oss måste somna in gör det ont i hjärtat. Ingenting blir som det en gång var. Jag glömmer aldrig de som inte tassar omkring oss längre. Deras tassar har för alltid gjort ett avtryck i hjärtat.
Aldrig att man får höra att det var ”bara” en elak kärring som gått bort eller senil gubbe. Det finns inget levande som är bara. Inte heller våra hundar.
Det skrivs mycket om de ensamkommande barnen som kommer till Sverige. I reportagen intervjuas de och många gånger får man veta vilka umbäranden de genomgått innan de kom hit och på vägen hit. Men det borde kanske stå att det är ensamkommande pojkar som kommer hit. Jag har aldrig sett ett reportage eller någon artikel med ensamkommande flickor. Varför?
Jag menar inte att vi inte ska vägra ta mot dessa pojkar, utan att vi kanske ska börja ifrågasätta varför de inte skickar sina flickor till tryggheten. Är de mindre värda?
Nu ska jag klargöra mina tankebanor. Krig bryter ut i det land jag bor i och fasanfulla terrorgrupper härjar. Mina föräldrar vill skydda oss barn från allt det hemska. Min äldre bror som är ca femton skickas iväg för att försöka bana väg för resten av familjen. Men jag som är fjorton måste stanna kvar. Det finns stor risk att jag blir tillfångatagen och mina föräldrar skjuts till döds. Min mamma och jag blir våldtagna flera gånger om eller bortgifta med någon. Ändå får jag inte följa med min bror till tryggheten. Varför är det bara han som ska få sova i rena lakan, träffa vänliga människor och äta sig mätt varje dag? Jag vill inte vänta och vara rädd varje dag, svälta och leva i omänskliga förhållanden.
Det är oftast kvinnor och flickor som får lida då männen startar krig. För det är ju så att det är de som gör det. Vi vill bara leva i fred och sköta om våra nära och kära. Mina tankar går till flickorna som blev bortrövade och hur de har det idag. Om deras föräldrar skickat någon eller några av dem till t ex Sverige, hade hon eller de fortfarande haft sina oskulder kvar, levt i trygghet och kunnat tänka på framtiden. .
Var är alla ensamkommande flickor? Ni journalister fundera på det ni också. Varför har inga feminister reagerat på att det endast kommer pojkar? Våra liv är inte mindre värda och vi har också rätt till en framtid
