Sol men tråkigt

Annonser

Just nu kan jag inte glädjas åt att solen skiner så fint ute och att kylan inte tagit ett grepp om skåne. Inuti mig har jag en gråtklump, som växer. Gick förbi pappas fönster och hörde hur han hostade. Såg honom inte trots att jag kikade över häcken. Undrar om han ligger ner idag. Igår satt han uppe i sin rullstol när jag kom. Men han hade ont i magen och drack te istället för kaffe på eftermiddagen. Det är något han aldrig brukar göra. Andningen var tung och det rosslade i hans bröst. Vi pratade om gamla tider och han berättade hur det var när han växte upp.

Jag var också förbi hos ”farmor”, min svärmor som tyckte allt var så tråkigt. Ingen ville leka med henne. Hon är tillbaka i barndomen och ville att jag skulle handla åt hennes pappa. Tror att jag gjorde henne lite lugnare. Vet inte om hon visste vem jag var, men jag vet ju vem hon är.

Det går inte att hjälpa, men tankarna går hela tiden till dessa våra föräldrar. När är sista dagen vi ses? Usch, nu växer klumpen igen. Ska svabba golven snart så skingras kanske tankarna en smula. 

Lite mer värme

Annonser

Efter två dagar med normal temperatur är det dags för värmen att åter stiga. Vi valde bänken i trädgården och det gillade hundarna. Unkas var lite medtagen igår efter rundan och idag är han betydligt piggare. Det är så lätt att glömma att våra pojkar börjar bli riktigt gamla nu. Unkas blir ju tio år i november och Kuma blir det i mars nästa år. De klarar inte av att anstränga sig när det är varmt ute.

Idag blir det lite småpyssel och trädgårdshäng för oss alla. Vi har ju förmånen att kunna bestämma över vår tid.

Fick två nya böcker igår och det ska bli roligt att läsa dem. Det är Leif GW :s nya och Grisham är den andra. Vi har läst några av deras böcker tidigare och tycker om deras stil.

Mina rosor blommar trots vädret och det är jag glad för. Mr J brukar vattna dem någon gång i veckan.

Men livet rullar på som vanligt och duvorna väntar smått. De har satt bo i häcken vid garageuppfarten. Det är riktigt mysigt att höra deras kurr, när man vaknar på morgonen.

Kan upplysa om att granatäpplesmoothien inte var någon hit. Visst är den drickbar, men jag föredrar melonsmoothie och det ska jag göra nästa gång. Mindre slafs och jobb med meloner. Man lär sig så länge man lever, heter det ju.

Dan före dan före dopparedagen

Annonser

Vi har ju som jag skrev i gårdagens inlägg, klarat av alla inköp. Tror vi gjorde det på två och en halv timme. Det kändes på kvällen då vi var rätt så trötta. Turbo fick tokspel och körde racerbana runt köksbordet och lite här och var. Hon blev så glad när vi kom hem att det bara inte gick att hålla igen glädjen. Idag är hon betydligt lugnare och mer sitt vanliga jag. Vi lämnar inte hundarna ensamma mer än då vi kör och handlar. Annars är en av oss alltid hemma med dem. De är mer harmoniska då och kan koppla av.

Lite nostalgi från hösten, innan gräsmattan blev som en våt svamp.

Jag ska till en av våra närbutiker och köpa en ask choklad till pappa. Han ville ha en nu till julhelgen. Som jag skrivit om tidigare blir det en annorlunda jul för oss. För två år sedan satt de hemma i vårat vardagsrum efter att ha ätit julmiddag. Ett år senare tillbringade vi eftermiddagen i farmors rum på äldreboendet. Pappa bodde på korttidsboende då och det var lite bökigt att få honom hit. I år går vi till deras boende en stund på eftermiddagen och önskar God Jul. De har sina rutiner och får julmat där. Åldrandet går snabbt när man fyllt nittio år och åren därefter. Sorgligt men sant.

Vi blir inte heller yngre, utan har kommit fram till då det är dags att börja ett nytt kapitel i livet. Arbetslivet lämnar vi för gott och jag tycker synd om dem som tvingas arbeta längre när pensionsåldern ska höjas. Arg blir jag då riksdagen bestämmer att pensionsåldern ska sänkas för den som suttit i riksdagen i tolv år. De ska minsann få gå i pension vid femtio års ålder. Det känns som att de skor sig själva och att alla andra ska försörja dem. Nu drabbas inte vi av höjningen men det känns ändå fördjävligt rent ut sagt.

Men nu siktar vi in oss på helgerna som kommer och hoppas att det nya året ska innebära mer positiva händelser.

Same old same

Annonser

Hörde en debatt mellan en centerpartist och socialdemokrat idag på svt 1. Centerpartisten ville verkligen ha en konstruktiv debatt och konstaterade att nu är det ju så att den rödgröna regeringen blivit nedröstad för sin budget och alliansen fått genom sin. Då kunde inte den lille sossen bärga sig utan inflikade som en passus att de gått samman med sd. Verkar vara ett slags mantra för sossarna idag och det bärgar ju inte för att de båda blocken ska kunna samarbeta alls. Den budget som sd valde att rösta för råkade denna gång vara alliansens och inte något de kom överens om. Socialdemokraterna har låst in sig i ett hörn med mp och det innebär nog att situationen är låst. Är det någon mening med ett nytt val då?

Just nu tycker jag att riksdagen är rena rama dagis och att det inte verkar vara vuxna människor som sitter där. Låt för i helskotta sd få regeringsmakten då och rösta ned alla deras förslag. Det verkar ju som att riksdagen ändå ska driva det hela och då vore det väl bättre att se till att det parti de är så rädda för, misslyckas totalt.

Kan de inte börja om från noll och göra en valrörelse som är vettig, kan de lika gärna lägga ned. Jag tycker faktiskt att Löfvén inte klarar av att vara statsminister, utan försöker driva regeringen som en fackförening. Det fungerar inte och tror tyvärr att det kommer sluta med ett magplask. Synd för det verkade lovande i början.

Kan vara bra att rensa luften

Annonser

Allt detta kaos som alla tycker det blivit efter att budgeten blivit nedröstad, kanske bara är bra. För mig känns det som att jag simmat runt i en tjock soppa en lång tid. Nu är den borta och alla måste tänka om på många plan. Det går inte att komma med gammal skåpmat för nu har svenska folket upptäckt att det måste till något starkare. Om något parti fortsätter i samma bana och endast klanka på sd istället för att tala om sina idéer, förlorar de valet. Vi väljare vill ha klara besked om vård, skola, invandring mm. Detta svammel som tidigare varit köper vi inte.

Jag försöker själv rensa ut gammalt med jämna mellanrum och det är befriande. Gamla tankar har inte plats i mitt liv, utan jag går framåt hela tiden. Det är inte så att jag är klar med allt, men i det närmaste så är jag det. Min ryggsäck börjar bli väldigt lätt att bära. Därför känner jag mig väldigt glad nuförtiden.

Strax ska moderaterna tillkännage sin nya partiledare. Det är väl inte speciellt spännade då de flesta tror sig veta vem det blir. Inte det bästa valet för det partiet enligt min mening. De är väl mer eller mindre tvungna att tillsätta någon då det snart är nyval. Inte något jobb jag skulle vilja ha.

Ha en fin tisdag!

I gamla spår

Annonser

Jag har haft en konstig föreställning om att pensionärer är snälla och trevliga. Vuxna människor förnuftiga och artiga. Men stopp här. Det är ju absolut inte sant. Vart tar alla elaka mobbare vägen när de blir vuxna och därefter pensionärer? De som smusslar och smiter undan när de är unga blir inte hux flux ärliga så fort de blir pensionärer. De lever kvar och fortsätter precis i samma anda som i unga år. Det är ju inte så att de sätts i fängelse och får vård för sin elakhet. Finns ju inga lagar som är stiftade mot elakhet.

Därför har vi mobbing på arbetsplatser och även äldreboende. Mobbarna och de oärliga fortsätter i samma spår som vanligt. Kanske ännu elakare än tidigare då de ofta har ett väldigt tråkigt liv. Om ni sett filmen ”Tillbaka till framtiden”, där huvudrollsinnehavaren hamnar så långt fram att hans plågoande Biff blivit gammal, får uppleva hur han själv fortfarande mobbas. Det stämmer ju så bra. Även om man själv som offer för mobbaren flyttat, så blir andra utsatta för denne. Därför lever vi med pensionärer som galer om dittan och dattan, fast de inte har ett dyft med saken att göra. De lägger sig i allt och drar sig inte för att vara elaka.

Precis lika är det med de som varit ohederliga i sitt liv. De blir inte hederliga bara för att de blir pensionärer. Tyvärr, har jag fått erfara det när jag höll på med bemanning av just pensionärer. De har inga skrupler alls, om någon nu trodde det.

När man blir pensionär har fritiden blivit större än tiden då man har något åtagande. Därför har de tid att grotta sig i krämpor,småsaker, reta sig på omgivningen och tänka ut elakheter. Men är man en glad och utåtriktad människa så fortsätter man att vara det som pensionär också.

Att vara barn till gamla föräldrar

Annonser

Något man aldrig tänker på när man är yngre är hur det blir vid vuxen ålder. Samtidigt som man själv blir äldre, blir även föräldrarna det. Då kunde jag gå till min mamma för att få råd och hjälp med olika saker. Något som var självklart tyckte jag då. Vissa råd följde jag och andra glömde jag bort. Så är det väl alltid.

Med tiden stod jag på egna ben och då bestod oftast hjälpen av råd och den praktiska hjälpen behövdes inte så mycket. Jag lånade mina föräldrars bil för att åka till studiestaden Uppsala. Det sista året bodde jag mer hemma än på studieorten. Jag var redo att ge mig ut i arbetslivet och hade fast sällskap som redan arbetade. Vid mina olika flyttar fick jag hjälp med att bära och sedan installera mig i lägenheter. Sista gången jag flyttade klarade jag mig helt själv och med föräldrar som blivit äldre ville jag inte heller be om hjälp.

Idag är rollerna omvända. Jag kör min pappa till olika instanser för undersökningar och annat. Ordnar hans räkningar och handlar mat varje vecka. Senaste veckan har jag även börjat se till att han sköter sin hygien. Med åren har det blivit nödvändigt att hjälpa honom mer och mer. Nu är det han som ber mig om råd och praktisk hjälp.

Allt detta funderade jag aldrig på när jag var yngre. Att en dag skulle det bli jag som hjälpte istället för att bli hjälpt. Men jag ser det inte som en börda trots att det tar en hel del av min tid. Det är en naturlig del av hur livet är. Istället ser jag det som en gåva att få vara en del av de sista åren i hans liv. Vi har nog aldrig varit så nära varandra som vi är idag. Han får ta min tid i anspråk.

Änglar finns

Annonser

Ibland undrar åtminstone jag om det inte går omkring änglar på våra gator. De ser ut som vanliga människor, men när de börjar prata hajar man till. Ofta när jag sett på program om svårt sjuka barn undrar jag hur de kan vara så enormt kloka. Trots att de vet att de aldrig blir friska eller kanske ska dö tidigare än väntat, så ger de så mycket kärlek till sin omgivning. De tröstar sina föräldrar och syskon, som mår väldigt dåligt och sörjer över sitt barn. Hur kan de vara så lugna och tillfreds med sin vetskap? Det är som att de redan är små änglar som finns här på jorden.

En gammal människa har ofta samma utstrålning och verkar inte ens tänka på sin död. Samma gäller andra människor som lever med döden i sin närhet. Har de fått en vetskap som vi andra inte har tillgång till, eller hamnar man bara i det tillståndet när det inte tjänar att kämpa mot längre? Min pappa säger ofta att han inte är rädd för att dö. Han är snart 88 år gammal och trots alla skavanker man har vid den åldern är han nöjd med sitt liv. Jag frågade honom om varför han inte är rädd för döden. Lyte kryptiskt svarade han att han varit där och hälsat på så han vet att han får det bra. Mer ville han inte berätta, men jag ska försöka få honom att göra det. Får man besök av någon eller något när det börjar närma sig eller vad är det som händer?

Hur det än är med den saken, så verkar vissa människor ha ett inre ljus som sprider godhet. De finns mitt ibland oss och vi borde kanske försöka prata mer med dem. Döden kanske är en början på något mycket bättre, det som bibeln kallar paradiset. Men att söka döden som självmordsbombare verkar fel sätt. Att orsaka andras död är att spela gud i mina ögon. Vi ska nog alla vänta tills det är dags och under tiden försöka göra gott. Men ibland undrar jag om inte livet på jorden är helvetet, när man läser och hör om allt elände som sker.

Lördag och en tyst sådan

Annonser

Idag är vi människor tysta här hemma. Vi vaknade upp bägge två med röster som inte lät som de brukar. Dags för inflammation på stämbande tydligen och det innebär att prata så lite som möjligt. Senare idag ska vi nämligen bjuda våra gamla föräldrar på middag, då svärmor fyllde 87 år för ett tag sedan. Meningen var att ha middagen förra helgen, men eftersom vi var ute på vägarna då får det bli idag istället.

Så nu blir det lite städning och pyssel i största möjliga tystnad. Man märker hur svårt det är att vara tyst, när man måste vara det. Tänk så mycket prat man strör omkring sig varje dag. Ord hit och dit. En del utan att tänka sig för. Nu gäller det att prata endast då man måste säga något viktigt. Istället snurrar tankarna i huvudet och man för en inre dialog med sig själv. Detta kan vara rätt nyttigt och man borde kanske ha en tyst dag lite då och då.