Ibland tycker jag att dagarna går så sakta och ibland rusar de iväg. November är en månad som känns seg och trist men så kommer december och tjoff så är man strax i luciafirandet. Några lussekatter blir det inte här för varken jag eller JR är förtjusta i detta bröd. Men jag tänker se luciatåget på tv, trots att det inte firas här nere. Något från fäderneslandet vill jag ha kvar och som vi brukar säga: man kan se det på tv.

Trots gråväder satsade vi på en dag i trädgården och det är faktiskt skönt bara man klär sig rätt. Kan ju inte säga till hundarna att göra det men de har varma pläden att ligga på och nu håller de inte så stort avstånd till varandra heller. Tänk, vilken utveckling på endast två veckor. Lino var glad som en sprattelgubbe idag och skojade med Jack som lite halvt förskräckt försökte hänga på. Han är ju lite för liten ännu men kavat som bara den. Det enda han inte tycker om är bilar med högt motorljud och hundar som skäller. Då kommer han springande och vill vara nära.

Men så blir man så trött och måste sova en stund efter all lek. Vi ser hur han växer nästan för var dag och nu är han inte så rund om magen längre. Han rör sig ju mer och skuttar omkring så bebismagen är borta. Han äter bra och säger verkligen till när han är hungrig. Det ska ju hända en hel del i storlek och även med annat efter att han nu blivit två månader gammal. Vi tycker att det är så roligt att följa hans utveckling. Men dessa vassa tänder är hemska. Vi ser ut som att ha lekt med katter både JR och jag. Antagligen har det börjat klia i tandköttet och då är dinosaurien som jag köpte skön att tugga på. Bättre än mina armar och händer i alla fall.































