Publicerat den

Onsdag kväll

Nu är vi inne på sista dagen i februari och idag har vi haft +8 ute. Jag såg krokus som är på väg att blomma. Fortsätter det bara såhär så kan vi nog säga att våren är här. Jag gick långa promenader med hundarna idag för det skingrar tankarna och får mig att må bättre. Jag har alltid varit ute och gått då jag mått dåligt. Hundarna mår ju också bra att få vara ute.

Såg i aftonbladet att sossarna gått upp i opinionsmätningarna och det utan att ha sagt något alls om sin politik. Jag tror att detta är smekmånaden för Löfvèn och det blir annat ljud i källan när de börjar prata om sin politik. För en ärlig fråga: vem skulle vilja ha högre skatt på sin lön? För det är precis det sossarna tänker göra för att finansiera socialbidrag och andra bidrag. Hur ska de annars kunna höja dessa? Var och en får gå till sig själv och rannsaka sig om man är villig att avstå sina surt förvärvade pengar till andra. Det är ju en sak att skänka till välgörande ändamål och en annan att sänka sin levnadsstandard.

För övrigt har jag börjat skriva på min bok på allvar och samtidigt gått med i en skrivarkurs. Något gott av detta ska det väl komma tycker jag och mitt behov att skriva måste få utlopp. Det var ju därför jag startade denna blogg. Jag kommer att berätta om hur det går och om det blir en bok tillslut. Det är ett hantverk och tar sin lilla tid.

Nu ska vi koppla av och se på location location på nian, som sedan följer av grand design. Två höjdarprogram enligt mig.

Annonser
Publicerat den

Sorgberarbetning dag 2

I går kväll satt vi och mindes Ronja och pratade om henne. Förmiddagen var värst för mig eftersom vi haft våra vanor och hon alltid legat vid mig, när jag suttit vid datan. På äldre dagar har hon haft vissa ljud för sig och nu är det så fruktansvärt tyst. Sedan kom naturligtvis funderingar på om vi kunde gjort något annorlunda för henne. Men förnuftet säger nej. Att operera en gammal hund som sedan får ha tratt och ont av operationen är inte snällt. Hon kanske hade fått ett halvt år till, men hur skulle hennes liv ha sett ut då? Nu fick hon vara som hon ville och ända till söndag kväll klarade hon sig själv. Hon gick med på promenaden och sedan sov hon mest.

Mannen sörjer kanske mer än mig, men klarar bättre av att lyssna till förnuftets röst. Jag låter nog känslorna styra mitt liv mer. Var till och med inne på blocket och skulle titta på hundar, men klickade ned sidan då det inte känns rätt. Hålet efter Ronja innehåller även minnen från Annie och Berrie som aldrig fått läka riktigt. Vi har fyllt det med en ny hund varje gång och det fungerade så länge Ronja fanns hos oss. Hon var kittet i flocken. Nu är alla tre borta och en era tillända. Kanske kan vi bygga något nytt när hålet blir mer uthärdligt.

Våra två kvarvarande hundar måste få hitta sina nya roller och stabilitet i vardagen. Vem som tar Ronjas roll vet jag inte just nu då bägge varit de två unga busarna som inte behövde bry sig. Man märker att de är lite vilsna just nu och tror att Ronja ska komma tillbaka. De letar efter henne då och då. När de förstår att hon verkligen är borta för alltid, kommer det att bli mer stabilt. Just nu gäller det att ta dag för dag och låta sorgen värka ut.

Publicerat den

Wikileaks fejk

Det kan man väl kalla de avslöjanden de skulle ha mot Carl Bildt. Att sedan ha kartlagt svenska journalister känns bara sjukt. Till vilken nytta är det?
Jag tror denne Assange lider av höfärdssyndrom och att han tror sig vara mer betydelsefull än han är. Åtminstone ur svensk synpunkt. Han är anklagad för att ha förgripit sig på svenska kvinnor inget annat. Vad USA anser är en helt annan sak.

Dagen snart slut och vi klarade den också utan att bryta ihop.
Hundarna lekte faktiskt lite efter maten, vilket livade upp oss.
Nu kväll med kel av hundar och slappande i soffan.

Publicerat den

Mina olika hjärnhalvor

Den ena halvan säger att vi gjorde rätt mot Ronja, när vi lät henne somna in. Det var dags och hon kunde inte gå själv så hon led. Jag köper det och förstår att dessa tankar är riktiga.

Men min andra halva av hjärnan som talar om känslorna, mår skitdåligt. De vill ha tillbaka denna underbara hund och kunna se henne komma in i rummet med ett leende.

Det gör riktigt ont i mig när jag kommer in med hundarna och de springer för att se var Ronja är. Hon har ju alltid varit där, så länge de funnits i våra hem. Men samtidigt vet jag att i det tillstånd hon var just nu, så hade det inte varit ett fullvärdigt liv och hon skulle ha tynat bort eftersom hon inte behöll maten.

Usch, det är svårt att vara mig just nu.

Publicerat den

Sorgeberabetningen tar vid

Man vänder inte ett blad i livet hur snabbt som helst och det tar olika fort för varje individ. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det är viktigt att ta sig genom sorgen och smärtan efter någon som försvunnit ur ens liv. Att göra detta utan smärtlindring har varit min taktik, men en del klarar inte det utan måste ha något som dövar smärtan. Jag fördömer inte dem, då alla måste hitta sitt sätt. Det finns ingen patentlösning. Vi är alla olika och smärttröskeln olika hög. Det blir bättre det vet jag, men just nu vill jag inte höra det.

I nio år har vi varit en trehundarsfamilj och Ronja har varit navet i den. Utan att göra så mycket väsen av sig har hon ändå funnits i vår närhet och ingett alla en trygghet och stabilitet. Vi började med varsin hund och var en tvåhundsfamilj i något år. När äldsten vår golden visade tecken på att tackla av, ville vi hitta en ny kompis till bordercollien. Han tydde sig till Annie som golden hette och de fungerade så bra ihop. Berrie var en vek liten bordercollie som var livrädd för får, men älskade att fånga frisbee. Mannen hittade Ronja och vi åkte för att titta på henne. Det klickade direkt mellan hundarna och mannen blev förälskad i henne. Jag var avvaktande till en början, men efter några veckor blev hon en självklar del i vårt liv.

Annie blommade upp och levde fyra år till. Ronja förlängde hennes liv då hon så fint visade hur mycket hon tyckte om henne. När Annie fick somna in ville vi fortsätta att vara familjen med tre hundar och hittade Nellie. En sprallig korsning mellan en massa raser som alltid varit en yrhätta. Ronja gav henne stabilitet och Nellie blev en lugn dam som tog efter sin storasyster i det mesta. När Berrie fick skelettcancer vid elva års ålder, för tre år sedan, var det dags att leta en trea igen. Unkas kom in som en stor klumpig minihäst och fann sig väl tillrätta i systrarnas sällskap. Återigen var det Ronja som gav tryggheten och Nellie blev lekkamraten. Nu när hon är borta känner de sig lite vilsna. Ronja fanns ju där som en överinseende äldre syster.

Vi är vilsna allihop just nu. Innan vi vant oss är det skakigt. Så nu ska sorgen bearbetas och genomlevas. Vi gav Ronja ett fint och värdigt slut. Vi väntade inte för länge och lät henne inte somna in för tidigt. Det gäller för oss att bibehålla den kärlek hon gav till oss och förvalta den. Det får göra ont och att en hund kan påverka våra liv så mycket är egentligen underbart. Därför kommer jag att varje dag skriva om hur denna bearbetning fortgår. Ronja gjorde skillnad och det är viktigt att ta tillvara på det hon lärde oss.

Publicerat den

Helvetes måndagen är snart över

Jag saknar denna fina hund något enormt och med lite mer sömn än två timmar, så känns det kanske uthärdligt i morgon. Nellie och Unkas har letat efter Ronja vid olika tillfällen. Vi har ju våra vanor och så även hundarna. De såg ju att vi tog med oss Ronja och kom hem utan henne, men de har väl inte riktigt fattat det ändå. Trötta har de varit eftersom de ju var med under natten.

Den som kommer med påståenden som att ”det är ju bara en hund”, har jag lust att slå på käften. Alla hundar jag haft har varit olika personligheter och lämnat tassavtryck i mitt hjärta. Detta är min sjätte hund under mitt liv som går vidare över regnbågsbron. Nackdelen med att ha hund och något jag är mycket medveten om. Men allt det fina jag fått under den tid jag haft dem, uppväger denna smärta. jag vet att de inte lever lika länge som oss. Jag tänker aldrig leva utan hund och just nu är det svåra att endast ha två hundar. När man har tre så är det alltid någon som pockar på uppmärksamhet och det är säkert ännu intensivare med fler hundar i familjen.

Det vi måste lära oss nu är att bli en tvåhundarsfamilj. Unkas och Nellie är så tajta att vi inte anser att det är rätt att ta in någon ny just nu. Vi börjar också bli lite till åren och det är enklare att gå med varsin i koppel än med två stycken. Vilket enhundsägare inte har begripit ett dugg. De anser att man ska ha samma pli på två som en. Inte riktigt så lätt. I alla fall inte med de raser vi valt.

Nu blir det tidig sänggång och förhoppning att morgondagen blir lite lättare.