Blixtar och dunder

I morse vaknade jag av en åskknall och sedan höll det på i någon halvtimme eller timme. Det lät som att åskan var rakt över husbilen. Jag öppnade inte jalusierna då risken var stor att hundarna blivit rädda då. Men jag tror att det hade varit ett häftigt skådespel. Istället låg jag och hörde på knallarna och sedan kom regnet. Det riktigt öste ner. Mr J vaknade av att det stänkte i ansiktet på honom eftersom takluckan var lite öppen. Raskt igen med den och så somnade vi om.

Nu på dagen har det varit kvavt och molnigt. Tack och lov uppehåll och lite vindpustar då och då. Vi har passat på att städa inomhus, men får ta det lite lugnt i den tryckande värmen. Ändå bra att ha något att göra.

Tre dagar kvar.

Mr J fick mail från affären som vi köpte sängen av och de levererar den på tisdag den 18/6. Så nu är det fyra nätter kvar i husbilen för denna gång. Känns lite konstigt faktiskt. Mackan har ju varit vårat enda hem i fyra månader nu. Det ska bli roligt att se hur hundarna reagerar när vi går in i trädgården och huset den första gången.

Idag ska jag försöka ta reda på om det finns bättre parkeringsmöjligheter hos Ikea i Toulouse. Vi har ju endast husbilen att färdas i just nu och att hyra en bil och lämna hundarna hemma är inte något vi ens funderar på. Om vi kan komma till där så blir det en tur dit inom den närmaste tiden. Vi får se först vad vi behöver handla.

Det känns som flera år sedan jag tog detta fotot.

Annonser

Montpellier tur och retur

Idag körde vi glada i hågen, för att se om Ikea hade sängar till oss. Vi körde på icke betalvägar, vilket då blev A 75 som är en stor fin motorväg. När vi sedan svängde av den var vägen lika fin.

I Montpellier var trafiken intensiv och det är ett måste att vara på alerten. Vår gps Lennart gjorde som han brukar och tog oss nästan rakt genom staden. Men som tur var slapp vi centrum. Det räckte bra som det var.

Vi körde förbi en jättestor plan där det var tävling i petanc. Affischer talade om att det var något slags mästerskap.

Vi kom fram till Ikea och sedan började ett snurrande. I sällskap med en fransk husbil körde vi runt och letade efter någonstans att parkera. Det finns tydligen inte en enda parkering för bilar högre än 2,5 meter. Efter en halvtimme gav både vi och den andra husbilen upp.

Trötta och besvikna tog vi oss ut ur staden. Nu var trafiken ännu mer intensiv. Mot Bezieres och nu var klockan mycket och hundarna behövde rastning. Den enda rastplatsen efter vägen var avstängd, så vi tog oss till Lidel där vi vet att man kan rasta dem.

Sedan körde vi till :

Där hade Mr J varit in ett par veckor innan och tittat. Denna gång följde jag med och nu har vi köpt säng. Lite dyrare än vi tänkt oss, men jag provlåg och hade kunnat somna direkt. Det roliga är att det är en svensk säng Hilding Olsson. I morgon får vi besked om de kan leverera den 18 :e eller om vi får den en dag senare. Ja, vi beställde hemleverans så vi slipper kludda med det.

Det kändes lite märkligt att skriva vår nya adress. Men väldigt roligt. Nu är vi tillbaka i Capestang och det har gått en dag till.

Om någon undrar

En del kanske har märkt att jag bytt ut foton och annat där Unkas är med. Det är inte för att sudda ut honom ur mitt liv utan för att just nu kommer tårarna var gång jag ser foton där han mådde så bra och såg så fin ut. Jag orkar inte då saknade är som ett sår i mitt hjärta.

Allt måste få ha sin tid och när jag en dag kan se tillbaka på vår tid med glädje kommer säkert också foton på honom dyka upp då och då. Men som sagt det tar tid och än idag har jag svårt för att titta på foton på Nellie som så hastigt försvann ur våra liv. Det vi trodde var en urinvägsinfektion visade sig vara en juvertumör. Alltså jag hatar denna sjukdom som drabbar så många djur som människor.

Om någon av våra hundar kunde få dö av ålder istället för cancer, vore jag evigt tacksam.

 

 

 

Fem dagar kvar

Solen värmer våra sinnen och kroppar idag. En svag vind gör att vi får svalka inne. Idag har vi betalat husförsäkringen och lyckades faktiskt skriva ut försäkringspappren. Vi har fått kläm på hur vår trådlösa skrivare fungerar och det känns bra. Vi hann ju inte riktigt lära oss allt om den innan det var dags att lämna gamla huset.

Turbo löper och sköter sig riktigt bra. Hon har blivit duktig på att hålla sig ren och därmed har hon blivit mycket lugnare. Kuma är inte ett dugg intresserad och det är bra. Hundarna äter bra och nu kan vi låta tiden läka våra hjärtan. Livet går vidare.

Vi har märkt att var gång en flockmedlem försvunnit, så har dynamiken förändrats bland hundarna. Likaså när någon ny kommit till flocken. Det ska bli intressant att se hur det blir nu. Jag hoppas att Kuma och Turbo ska komma närmare varandra för pojkarna har tyckt att hon varit lite jobbig. Turbo är ju sex år yngre än de båda var. Nu kanske hon tyr sig till Kuma och han tar till sig henne. Kuma och Unkas blev väldigt tajta då Nellie försvann.

Vi har också bestämt oss för att ha dessa två nu. Ett nytt liv i huset väntar och både de och vi måste boa in oss. Hitta rutiner och ett vardagsliv. Sedan tycker inte jag att det är rätt mot Kuma att ta in någon ny hund när han är så gammal. Han ska få ett lugnt liv utan för mycket stimmande. Men nästa hund blir en stor hund. För vi ska ha en stor och en mindre i vårat hem. Hundar ska vi ha så länge vi kan.

Vi sörjer idag

Det regnar och det passar bra en dag då vi pratar minnen och låter oss vara ledsna. När man haft en hund som Unkas med så mycket karaktär och pondus, blir tomrummet enormt stort. Vår stora kille var den snällaste hund som gått på denna jord.

Vi är verkligen glada att ha fått haft honom såhär länge då stora hundar ofta dör vid åtta års ålder. Unkas blev ju tio och ett halvt. Men det tråkigaste är att han aldrig får ligga i trädgården och mysa. Vi hann aldrig komma dit. På måndag hämtar vi nyckeln och det är så få dagar dit. Men som den människa som har hand om en hund måste vi se till att de har det bra och inte mår dåligt. Det tunga beslutet är vår skyldighet att ta.

Att hundar kan sörja när en flockmedlem försvinner har vi varit med om förut då vi tyvärr fått låta fem hundar somna in. Alla med någon form av cancer. Kuma sörjer och vill inte ha med oss att göra idag då vi förde bort hans bästa bror som han verkligen älskade. Turbo är ovanligt stilla och förstår nog inte var Unkas är. Hon tittar upp på sängen där han låg nästan hela tiden de sista dagarna. De förstår att han inte är här men hoppas kanske att han ska komma tillbaka.

Som sagt så tillåter vi oss att vara ledsna idag, men i morgon måste vi gå vidare. Vi har två fina hundar som behöver oss och som vi nu får ge den kärlek de förtjänar att få. Naturligtvis har Unkas fått mest uppmärksamhet under dessa dagar och de andra två fått stå tillbaka en del. Det får vi ändra på och lägga sjukdomstiden bakom oss. Jag vill se tillbaka på allt fint vi hade tillsammans med Unkas.

Snart börjar vårat husliv och då får vi en hel del att göra. Vi skulle ha åkt till Ikea idag men beslutat att det gör vi i morgon eller på torsdag.

 

En sorgens dag

Unkas har under de senaste dagarna blivit så svullen i magen och börjat matvägra. Han har plötsligt fått svårt att hoppa upp på sängarna och att fokusera blicken.

Han har tappat i vikt och blivit rent mager. Igår morse åt han en del och jag blev så glad. Men sedan var han som avdomnad resten av dagen.

I morse ville han inte dricka vatten. När Mr J tog ut honom så strupplade han på trappan. Sedan lade han sig på gatan. Då bestämde vi oss för att köra till vår veterinär i Bezieres. De skulle ha öppet idag och därför packade vi ihop. Jag fick upp Unkas på en säng och där satt jag med honom hela vägen in.

Veterinären skulle ta prover på honom och vi skulle komma tillbaka vid fyra. Cancer ekade det i huvudet på mig. Det visade sig vara precis det och i gallblåsan. Två stora knölar, varav en spruckit och nu hade Unkas blod i hela magen.

Tio och ett halvt år fick vi äran att ha denna underbara hund i vårat liv. Nu är saknaden enorm. Jag har gråtit och gråtit.

Sista fotot på Unkas tog jag denna morgon och redan då kände jag att det var hans sista dag.

Vila i frid älskade Unkas och tack för att vi fick ha dig hos oss.

Idag flämtar vi igen

Kort regnskur tidigt i morse och sedan blev det varmt och dåligt med vind. Det är lustigt att vi stod i Vias med vindar som gjorde att vi knappt kunde vistas ute och så kom vi hit och här är det vindstilla nästan varje dag. Men här måste vi vistas utomhus för att orka.

Unkas är den som verkar ta det hårdast och idag har han fått ligga under våta badlakan. Då sover han och verkar inte vara alltför varm. Så nu har vi lagt till en ståfläkt på vår inköpslista. Eller två blir det nog.

Till råga på allt blev Unkas stucken av något i morse och vänstra knäleden svullnade upp som en ballong. Jag tog fram den frysta grönsakspåsen ur frysen och lade den under benet och då gick svullnaden ner. Inte helt men nu ser det ut som ett vanligt knä igen. Han bryr sig inte om det så det kan inte ömma eller klia. Att det alltid ska vara han som råkar ut för saker? Jag tycker så synd om honom.

I morgon är det röd dag i Frankrike och vi har en vecka kvar tills vi får nycklarna. Nu känns det lite jobbigt att vänta när det är så nära. Vi behöver verkligen en trädgård och ett hus. Det är arton veckor sedan vi bosatte oss i husbilen och nu vill vi ha lite mer utrymme. Det ska bli så skönt att slippa se sig för ifall en hund ligger i vägen, för med liten golvyta så gör alltid någon det. Att slippa kryssa sig fram och två toaletter blir underbart.

Nu vill vi bara att dagarna ska gå fort.

Utesittardag

Gårdagens regn är borta och solen värmer igen. Men vi rusar inte upp på morgonen för det.

Lite kel och prat om dittan och dattan blev det också. Efter frukost cyklade Mr J tre gånger till Lidel. Ja, ni läste rätt. Det är ju så att det är pingsthelg och det är röda dagar. Så vi behövde vatten och en del annat.

Turbo konstaterade att där stack han igen. Det var nämligen så att de sålde en påslös dammsugare till ett förnämligt pris. Så tredje cykelturen innebar det inköpet. Vi kan ju inte ge tusan i att dammsuga ända tills våra tillhörigheter kommer ner.

Unkas tar det lugnt i vanlig ordning.

Nu har vi tillbringat dagen ute och hundarna har njutit av att bara ta det lugnt.

Inte ropa hej

Jag ska inte ropa hej innan jag är helt säker. Naturligtvis kom det en regnskur idag, men som alltid här nere så blev det uppehåll efter ett par timmar. Då gick jag bort och diskade. Men värmen ville inte riktigt komma idag och vi har suttit inne och läst. I morgon ska det bli fint väder igen så då sätter vi oss utanför husbilen.

Nu är det fullt här på campingen och det beror på att det är pingsthelg, vilket fransmännen firar ordentligt. Ungefär som midsommar i Sverige. Igår när vi satt ute rantade en tanta förbi flera gånger och hon hade en minihund i flexikoppel. Tillslut fick Kuma nog och gjorde ett utfall. Tur att han var bunden för annars hade det varit synd om mini. Nu blev väl tantan mer rädd än hunden för hon drog upp hunden i kopplet. Det såg ut som en jojo. Men idag när jag stod och diskade kom mini och tant förbi och vi hälsade glatt på varandra.

Mer är inte att berätta om dagen.

Blå himmel igen

Sådär ja nu har vädret ordnat upp sig igen och vi sitter ute i skuggan.

Bra att lägga sig nära vattenskålen. Då kan man ligga och dricka.

Jag var borta och diskade tidigare och det är härligt att stå under pinjeträden. Fåglarna kvittrar och jag hör även när tennisspelare slår på bollarna.

Banorna är precis bakom diskplatsen. Det är riktigt idylliskt.

Idag kom ett stort cykelsällskap från England och de ska nog utgå härifrån. Lite liv och rörelse ett tag i alla fall.

Annars händer det inte så mycket här i dag. Önskar alla en trevlig nationaldag.