Vinden har tagit sitt grepp om södra skåne och vi arma bybor krummar oss mot blåsten. När ska den mojna, undrar alla och väntar. Barnen skyndar från skolan och stannar inomhus. Vägarna är torra, efter vindens framfart. Det har inte snöat på en vecka snart och den snö som kom då har nästan smält bort. Jag slipper att halka omkring, när jag går ut med hundarna. Så blåsten är inte endast av ondo.

Förra veckan anlitade kyrkan i byn någon att ansa träden utmed kyrkogården. Stigen jag brukar gå med hundarna var belamrad med trädgrenar. Inte en chans att ta sig förbi dem. Varje dag går jag upp på stigen med Unkas och de ligger kvar. Jag går genom kyrkogården för att komma till andra sidan och kommer att fortsätta göra det tills grenarna är borta. Men det är hemskt att se hur killarna som kapade träden, kastat flera av dem in på kyrkogården och på gravarna. Jag tycker inte att man gör så. De borde respektera de anhöriga mer än så. En container står invid häcken till kyrkogården och det är väl meningen att grenarna ska hamna där tillslut. Hoppas någon ser till att det blir så.

Respekt verkar vara något av en bristvara i våran värld. Egoismen verkar härska över mångas agerande i olika sammanhang. Så blir det när jaget tar överhand och blir allenarådande.