Vädret lockar inte hundarna att vilja gå ut. Det är mycket skönare att ligga och chilla.
Jag frågade om någon ville ut i trädgården, men det kom inte en enda reaktion. Unkas lyfte på ögonlocket och tittade argt på mig. Så jag gav upp och satte mig vid datan i stället.
Får se om det går bättre att locka ut dem senare då.
Tror många varit utsatta för telefonförsäljare som rabblar en massa strunt. Den sista i raden ljög mig rakt i örat och sedan svarar idioten inte på mejlen jag skickar. Men en faktura har han lyckats skriva ut och tydligen en e-post adress som ingen svarar på. Men tyvärr för den unge herrn så har han försökt lura en arg kärring som aldrig kommer att ge sig. Jag har lyckats en gång tidigare och där fick jag rätt så det kommer jag att göra nu också.
Men vilka humörsänkare dessa telefonförsäljare är. De får faktiskt finna sig i att jag snäser av dem i fortsättningen och inte ens får chansen att berätta om sitt strunt. Jag skulle kunna hänga ut dessa unga herrar som tror att de är så smarta, men väljer att inte göra det. Men det kan hända att jag lämnar deras och företagens namn vidare till vissa instanser. Det gör jag för att rädda andra som kanske inte har ork eller vet hur man ska bli av med dem. Tänk, om en gammal människa får liknande samtal? De tror att de får något gratis och sedan kommer en fläskig faktura. När de sedan ringer så svarar ingen och tillslut ger de upp och betalar. Tyvärr är det nog så många gör.
Men inte jag för här har de mött en kärring som är envisare än något de stött på tidigare. Det är humörsänkare som ringer när man minst vill det och ofta mitt i middagen, eller när man sitter och arbetar som mest.
Något som höjer humöret är mina hundar och trevliga människor man möter då man är ute med dem. Detta har gjort att jag inte skrivit lika elaka mejl till telefonförsäljarna utan hållit en väldigt proffsig ton. Så skedde även idag och jag skickar alla er goa människor en tankekram. Mina hundar kramar jag fysiskt och pussar på nosarna.
Ända sedan jag var liten har jag försökt undvika att vara med på foto. Inte för att jag varit rädd för att själen fastnar på bilden eller försvinner på något sätt. Jag tror att min bild av mig själv inte stämmer av det som sedan hamnar på fotot. När jag ser mig själv i spegeln så är jag helt överens om att det är så jag ser ut. Men när någon fotograferar mig så hajar jag till och undrar vem fan som ställt sig framför mig. Det är inte jag som syns där. Undrar om det är det som kallas att inte vara fotogenic (stavas det så?)? Eller vad tror ni?
Har hållit på stor del av morgonen att försöka ta ett foto av mig som överensstämmer med hur jag ser ut. Detta för att den ska publiceras på en hemsida som andra kan titta på. Jag skäms inte för mitt utseende ett dugg, men vill heller inte bli förvanskad av kameran heller. Så när jag behöver ett foto av mig själv så måste jag alltid ta ett nytt. Har inget arkiv att hämta från, då jag sällan ställer upp för fotografering.
En gång var jag hos fotografen för att ta ett foto till min studentlegitimation och blev väldigt förvånad, eftersom jag tyckte att det blev riktigt snyggt. Naturligtvis blev legget stulet under en danskväll och jag hade inte ett enda foto kvar av dessa. Eftersom jag var så stolt över att det blev så bra, hade jag gett det till andra. Sedan dess kan jag inte påminna mig om att jag blivit bra på ett enda foto.
Nu fick jag väl till det hyfsat bra och kärringen som brukar ställa sig framför hade annat för sig, så hon hann inte skymma mig. När jag avslöjar mitt nya arbete ska jag berätta om vilken hemsida fotot finns på, för den som är nyfiken.