Egentligen spelar det ingen roll att det är fredag eller februari, utan det var i morse tankarna kom upp. Jag brukar yoga varje morgon och så även idag. Under tiden jag gör rörelserna låter jag tankarna flyta fritt och idag såg jag mitt barndomssamhälle komma fram. De första åren fram till 10 års ålder bodde min familj och jag i ett samhälle i Västmanland, som heter Kolbäck. Jag vet inte hur många som bodde där men det var ett litet samhälle. Min pappa arbetade vid järnvägen och min mamma i ett större samhälle ett par mil bort, på kontor på den ortens ena industri.

Vi bodde i en lägenhet i en hyreslänga som kallades stiftelsen. Varför det hette så vet jag inte. Under min yoga idag gick jag på vandring i Kolbäck och på de platser som var bekanta för mig. När man var liten kändes det som ett jättestort ställe och avstånden långa. I verkligheten var det nära till allt och våra lekar utfördes överallt. Vi lekte tjuv och polis och cyklade runt på alla vägar. Kurragömma var också en lek som alla var med på. De flesta av mina kamrater fick inte ta hem någon för att leka inne och därför var det många barn ute varje dag. Många av föräldrarna arbetade på orter i anknytning till vårt samhälle och vi var nyckelbarn. Vilket innebar att man hade lägenhetsnyckeln i en kedja runt halsen.

Jag har inte tänkt på detta samhälle under flera år och idag ser det med all säkerhet annorlunda ut där. Sedan vi flyttade därifrån har jag aldrig besökt Kolbäck och idag vill jag inte det. Jag vill komma ihåg allt som det var en gång. Jag tänkte på alla mina klasskamrater och var de bodde någonstans. Så det blev en liten rundtur i nostalgi och som gjorde mig glad. Det var så tryggt att växa upp där och jag tror att min grundtrygghet kommer från den. Så nu funderar jag på att rita en karta över hur det såg ut för att inte glömma bort det igen.