Alla familjer har nog minst en av sorten gam. Den som skyndsamt kommer då någon i släkten dör eller får en förändrad livssituation. Man bevakar sina intressen som det så vackert kallas. Allt under täckmanteln att man bryr sig om släktingen. Då kan det ha gått många år utan att man hört av sig speciellt många gånger eller hjälpt till vid flytt och sådant.

Både mannen och jag har upplevt detta och varje gång blir vi så upprörda. Jag har ett ordspråk som jag alltid tänker på och det är att om man inte skänker blommor till mig när jag lever, så behöver jag inte heller få blommor när jag dör. Med det menar jag att den som inte hört av sig eller hjälpt till tidigare i livet, behöver inte heller besvära sig sen.

Vi har båda en förälder som närmar sig slutet på detta liv och vi försöker hjälpa till allt vi kan. Ibland känner vi att vårat liv kretsar runt dem mer än något annat. Så har det varit i ett tiotal år redan och vi har accepterat att det måste vara på detta sätt. Därför har vi också fått många minnen som vi kan se tillbaka på och det är en skatt som ingen kan ta ifrån oss. Vi förväntar oss inte att få något extra för det vi gör av kärlek, men när någon av gamarna sträcker ut halsen blir vi fruktansvärt upprörda och ryter till.

Så alla gamar håll er borta och akta er för de gamar som är bakom era ryggar. För var så säker ni har sådana hos er också.