När man blivit vuxen märker man att släktingar och vänner också blivit äldre. Det är jobbigt eftersom man vill att allt ska vara som det alltid varit. Först ser man det på mormor/farmor och morfar/farfar och det känns konstigt att de börjar gå med rullator eller inte kommer ihåg saker lika bra som tidigare. En dag finns de inte kvar i livet och det blir så tomt. Jag har väl aldrig haft så nära kontakt med min mormor eller farfar, som är de enda jag fått lära känna. Min morfar var soldat och dog när min mamma var ung tös, och min farmor dog i cancer när min pappa endast var tolv år gammal. De hann knappt lära känna sina egna föräldrar och måste ha varit jobbigt.
Min mormor var speciell och kunde inte mycket svenska, då hon kom från Ryssland/Finland. Så hon pratade en riktig rappakalja ibland och man fick gissa sig till vad hon menade. När jag kramade henne blev hon generad, men jag fortsatte ändå och jag tror att hon tyckte om det. Hon var en riktig pysseltant och det var alltid roligt att vara hos henne, eftersom man fick göra speglar, kycklingar, änglar och en massa annat. Tiden gick så fort hos henne.
Min farfar var en reslig man som alltid hade promenadskor på sig. Han älskade att spela kort och helst bridge, som jag inte kan än idag. Men han köpte alltid med sig frukt och godis när han var på besök hos oss. Ibland fick jag en slant av honom om jag berättade att jag fått bra betyg eller gjort något annat bra. Han var också rädd för kramar och jag kommer inte ihåg att jag fått någon av honom.
Dessa två människor var födda i ett århundrade där man inte hade närkontakt, mer än då man avlade barn. Inte lätt för dem att krama en liten tös hur som helst. Trots det så älskade jag dem båda och hade gärna velat ha dem kvar i livet. Som vuxen hade jag säkert kunnat ha fina samtal med dem om olika saker.
Så ta hand om era gamla mor-och farföräldrar så länge de finns kvar i livet.
