Nu har lilla Turbo varit hos oss i två veckor och Mr J har två veckor kvar innan frihetstimmen ljuder. Tiden går fort och det gäller att ta vara på den. Kanske inte att göra så mycket, utan se till att njuta av det lilla i stunden. Jag som fått förmånen att vara hemma och arbeta hemifrån i några år, har landat i livet och vardagen på ett annat sätt än när jag arbetade borta. Då var det att rusa hit och dit varje vardag. Upp tidigt och ut med hundarna så de fick göra toalett. Men nosa och larva runt hann vi aldrig. Det gör vi inte nu när Mr J måste iväg på morgonen.

Men tidigare kom jag hem varje lunch och tog ut hundarna. Då hade vi inte heller tid att strosa, utan samma brådska som på morgonen på våra turer. Då hade jag dåligt samvete för att de inte fick tid att njuta av dagen och även att ha massor med arbete som väntade. När jag slutade för dagen skyndade jag mig hem och satte mig på golvet med hundarna. En stund för kel och lek innan de fick en stund i trädgården. Sedan blev det mat och väntan på att Mr J skulle komma hem. Då gick vi en längre tur med hundarna. Tyvärr, var det ofta mörkt ute då och hundarna hade inte mycket att titta på.

Idag kan jag kela med dem när de kommer och söker närhet. Turbo kommer ofta för att kela och Unkas för att ha en stunds prat. Jag kan låta hundarna vara ute flera gånger om dagen, även när det är kallt. Vi går promenader mitt på dagen då det är ljust ute och de får nosa och larva precis som de vill. Ingen brådska råder och även om det regnar, som förra veckan kan vi stanna upp och titta oss omkring.

Det är såhär jag vill leva och ha det i mitt liv. Slippa rusa runt,stressa och ha dåligt samvete för att inte hinna med de små tingen som betyder så mycket.