Det har regnat inatt så luften var som en våt disktrasa. Massor av luftfuktighet och det var nästan lite jobbigt att andas. När jag bäddat,dukat frukost,kokat ägg och pressat ny juice såg mitt hår ut som om jag hade stått ute i duggregn. Fast det hade ju slutat att regna. Sedan började att blåsa och molnen skingrades för att till slut inte finnas. En blå himmel med en värmande sol fick vi uppleva.

Ytterligare en regel fick JR lov att montera idag. Här skulle inte jobbas mer än 25% har jag bestämt. Som arbetsledare för trädäcksprojektet har jag bestämt arbetstiden och övervakar den som en hök. Men innan det arbetet inleddes var JR iväg och storhandlade det vi behövde inför helgen. Finns alltid saker som man absolut inte vill bli utan. En sak är vatten.

Jag glömde eller ville inte skriva om att det var ett år sedan Unkas fick somna in. I onsdags var det ett år sedan. Saknaden finns där fortfarande och det gör fortfarande ont i hjärtat att tänka på honom. Hoppas han visste hur älskad han var.

Nu öser vi kärlek över de två fina hundar som vi ändå har i livet. Hoppas de ska tycka om att ligga på trädäcket och vila/spana mot vår gata.

Tänkte berätta om våra hundar som vi fått äran att ha hos oss. Vi började med var sin hund som vi hade när vi träffades. Jag hade min andra bordercollie Berrie som kom till mig som valp. redan rumsren vid 10 veckors ålder och han var både clown och en lite Ferdinand och Annie JR:s golden retriver som vi kallade moster för hon var lite som en sådan. Så snäll och godmodig som gärna låg på gräsmattan och tittade på molnen.

Så kom Ronja till oss då vi trodde Annie inte skulle orka mer och vi ville inte att Berrie skulle bli ensam. En blandning mellan varg och schäfer som var deprimerad när hon kom till oss. Hon var 3 år och visste inte hur man lekte, men var så mild och varsam med våra två andra hundar. Kan säga att Annie levde upp och fick tre år till på grund av Ronja.

Moster fick somna in och vi kände att tre var ett bra tal så det blev Nellie som fick komma till oss. Vid sju månaders ålder hade hon haft tre ägare och var så nervös när man var ute med henne. Men hon tog mitt hjärta och jag bara älskade henne. Hon doftade tvål på hjässan och där var min näsa ofta. När min Berrie fick somna in vid tio års ålder då det visade sig att han hade skelettcancer, var Nellie min stora tröst. Min sorg var enorm länge och där var den lilla sjuvägskorsningen av hundraser.

Som sagt tre var ett bra tal och JR hittade Unkas som var stor som en liten häst med ett hjärta lika stort och ett tyck som bara en stor hund kan ha. Han kom till oss när han var tio månader och var som en orkan till en början. En alaskan huskie med en päls av sammet.Sedan visade han ett temperament som var så fint. Så snäll och mild, aldrig arg eller elak mot vare sig människa eller djur. När Nellie fick somna in på grund av cancer hon också som alla våra tikar drabbats av så tog han mot Kuma som den älskade bror han alltid längtat efter.En Sarloos wolfhound som han är kan vara svår att komma in på livet. De två älskade varandra och när så Turbo stormade in som fyraåring var han lika snäll.

Nu blir talet två och så kommer det att bli i framtiden.

Vårat lilla yrväder som blivit så lugn vid fem års ålder och så kelen. Hon har precis som Kuma levt upp sedan vi flyttade hit. De två.

Fem reglar av nio på plats och jag har faktiskt varit lite hjälp idag. Jag höll i plankan när något skulle sågas av på stödbenet. Det blir stabilt, byggt för elefanter.

Det blir bra detta. Fortsättning följer……