12 | oktober | 2023

Idag var det molnigt när vi vaknade och vi väntade till senare att sätt upp parasollet. Då hade JR redan kört iväg för att göra våra veckoinköp. Listan var som vanligt lång så jag räknade med att det skulle ta sin lilla tid. Jag gav hundarna deras morötter och så bäddade jag sängen. Sedan körde jag mina andningsövningar och franska lektioner. Kände mig nöjd och satte mig ute för att läsa en del nyheter på mobilen. Även om det är massor av elände så är det bättre att veta och inte sticka huvudet i sanden tycker jag. Är ju utbildad statsvetare så politik är något som alltid intresserat mig och statsskick.

När jag satt där dök vår rara Sydfranska upp vid grinden. Hon berättade att hon varit upptagen med att se på VM i rugby som sänts på tv och nu är slut. Hon är mycket idrottsintresserad så därför har vi inte sett till henne på ett par veckor. Vi diskuterade husbygget och en del annat. Jag blev så upprymd då jag kunde föra ett ordentligt samtal med henne. Studierna har gett resultat och det redan efter ca tre veckor. Vänta bara om ett år!

Sedan kom posten med det nya skyddet till Mackans motorhuv och jag var så uppspelt av mina konversationsframsteg att jag babblade på med den chauffören också. Djädrar vad bra det går nu. Ja, inte för JR så mycket för det blev tre turer idag. Först kom han från Super-U med all mat som jag stuvade in. Sedan skulle han till Pharmacie och boka tid för våra covid-vaccin. Han fick sin spruta direkt men bokade tid åt mig till den 20:e. Vi ska ju även ha influensavaccin och det börjar de att ge den 17:e. Men eftersom JR inte hade vaccinpappren med sig kom han hem och hämtade dem plus min carte vitale. Tredje gången gillt alltså. I morgon ska Turbo vaccineras så det blir en tur för JR igen. Det är mycket nu.

Efter frukost gjorde jag äntligen det som vår läkare efterlyst i flera månader, nämligen tog ett skitprov. En illaluktande historia och jag vill aldrig göra om det. Men nu är det gjort och JR har postat skitprovet så jag är va med det. Jag ska kanske nämna att mitt luktsinne är väldigt känsligt och JR säger att jag borde utbildat mig till parfymör. Tror inte att det finns någon sådan utbildning i Sverige annars hade jag kanske varit parfymör idag. Vem vet?

Solen visade sig på eftermiddagen och parasollet åkte upp. Vi åt resten av pajen från igår ute och njöt av livet. Lino var glad att JR äntligen var hemma och satt stilla ute. Vi lyssnade på fågelkvitter och pratade om dittan och dattan.

Oätliga bär på våra buskar men ändå så vackra. De inger lite höstkänsla och det är som det ska vara. Ses imorgon här på bloggen.

Vi är ju förvarnade om generalstrejk på fredag så i morgon ska JR göra våra inköp. Det ser ut att bli mindre sol de kommande dagarna så idag Betsade JR klart trädäcket. Hoppas det inte blir regn så han kan stryka på ett till lager inom kort. Men vi får se hur det blir med den saken.

Fick lite flashbacks idag då några av de bloggar jag följer just nu är på väg ner genom Europa. Tänkte tillbaka på då vi var på väg ner och alla andra gånger då vi varit det. Känslan att nu startar ett nytt äventyr och all förväntan vi hade. Allrahelst 2019 då vi emigrerade.

När vi äntligen kunde köra över Öresundsbron som vi gått och tittat på i några veckor. Det var ju februari och jag var orolig för att det skulle komma ett snöoväder som det ofta kan göra i skåne. Men vi hade tur och kunde köra nedåt utan snö och halka. Vi ville komma ner till Frankrike så fort som möjligt då vi ju skulle leta hus. Vi hade ju ingenstans att bo mer än i husbilen Mackan. Andra år har vi ju kört ner på sommaren på semester och inte haft bråttom alls utan resan har ju varit en dela av äventyret som semester ju är.

2017 körde vi ner genom Alsace och stannade en natt vid ett friluftsmuseum. Där häckade massor av storkar. På morgonen kom det busslaster med turister och skolklasser för att gå in bland de gamla husen. Vi stannade inte utan körde vidare. Föga visste jag att en månad senare skulle jag ligga på MAS med bruten fot/krossade fotknölar och brutet ben. Tänk så fort livet kan förändra sig. Men vi hade en fin semester.

Ett år stod vi nere vid stranden i Leucate som ligger nära Perpignan. Inte långt från spanska gränsen. Det blåste som attan där och vi kunde inte vistas utanför husbilen mer än då vi rastade hundarna. Som tur var stod vi bredvid en stor buss som tog det mesta av blåsten. Döm om vår förvåning när vi en morgon satt och åt frukost och en kvinna kommer gående utmed stranden från Spanienhållet, dragandes på en jättestor resväska. Det var året då det vällde in migranter till Europa och Sverige. Vi kör ju alltid landvägen över broarna och det var långa köer från Tyskland till Danmark då tullen gjorde noggranna kontroller.

Ett år körde vi längs med floden Loire och blev riktigt häpna över att det var så lite vatten i den. Man använde sig av flatbottnade båtar utan köl för att ta sig fram. Men det var ändå vackert och sedan hamnade vi på Atlantkusten och det var en varm sommar minsann.

Ja tänk så många minnen som poppar upp igen. Många foton med våra hundar som vi hade då. Två gånger har vi kört invasionsvägen och det är en upplevelse som verkligen får en att tänka. Alla som dog när Europa skulle befrias. Det skulle inte få hända igen men det verkar inte som människan lärt sig något av historien.

Tänk vad vi förändrat allt här och jag kommer ihåg hur kär jag blev i vårat lilla hus. Så perfekt planering inomhus och vilken potential. Bara möjligheter och då visste vi inte att trädgården redan hade hyresgäster. Jodå, en familj med råttor bodde i hålan under stubben. Men med idogt arbete och med hjälp av tornfalkarna lyckades vi få bort allihop. Sedan dess är det vi,hundarna,ödlorna och en eller två grodor som bor här. Vi samsas bra och stör inte varandra.

Här knyter jag ihop berättelsen och återkommer i morgon som egentligen är idag ser jag på klockan.