Fuktigt, grått och vått ute idag. Mötte inte en enda människa när vi gick med hundarna. Lugnt i byn med andra ord. Men i lördags var det skottlossning i Trelleborg och det kändes lite kusligt. Våldet kryper närmare och jag känner att det jag flyttade från för sjutton år sedan håller på att komma ifatt mig. Kanske dags att flytta igen?

Hösten är på väg att ta över landskapet och för mig är det en sorglig tid. Jag har alltid en liten släng av höstdepression varje år. Hela naturen liksom dör ut och alla färger blir till brunt. Perioden med löv som är i olika färger går så snabbt. Regn avlöser andra regn och jag tycker att man torkar tassar hela tiden. Det är för vått och lerigt för att ha öppet ut till trädgården, för kallt också. Hundarna tycker inte att det är så roligt att vara där ute längre. Blir endast korta stunder de vill vara där.

Får trösta mig med att allt kommer igen och träden blir gröna och blommorna blomma. Jag är en utpräglad vår människa. Kanske beror det på att jag är född i maj. Det är ju då våren är som vackrast.

I morse blev jag väckt av Turbo som slickade mig i örat. Hon gav sig inte utan slutade först när jag öppnade ögonen. Sedan skulle hon kela en stund och simmade runt i sängen. Mr J var redan uppe och då skulle jag också stiga upp tyckte vår lilla tös. Jag föredrar att bli väckt på detta sätt, framför en ilsket ringande väckarklocka. Nu brukade Mr J ha radion på som satte igång när vi skulle upp. Det var bara det att han fått in P3 som ofta hade någon ungdomlig musik med hihop eller liknande. Inte min favoritmusik att vakna till. Nu slipper jag det och är mycket glad för det.