Jag har både sett fram mot idag och varit nervös inför läkarbesöket. Foten ska röntgas och då visar det sig hur bra allt läkt. Jag är både ledsen och arg då ingen läkare berättat vad de gjort med min fot. Ingen sökte upp mig efter operationen och jag har ingen aning om vad som händer härnäst. Det enda sjuksköterskor sagt till mig och sjukgymnasten sagt är att det kommer ta tio veckor. Så därför räknar jag ned varje dag och vecka. Därför är jag nervös inför att träffa en läkare idag. Eftersom jag svimmade av innan operationen har jag inte träffat läkaren som opererade mig. Ärligt talat känner jag mig försummad.

Något positivt har ändå hänt och det är att farmor fått permanent boende. Nu kommer hon tillbaka till byn och vi kan äntligen planera för hennes flytt. Hon får ha sina egna saker hos sig och vi får närmare när vi ska hjälpa henne. Men nu blir det extrajobb för mannen igen och jag som hade hoppats att allt skulle lugna ner sig. Det är i alla fall övergående och det blir nog bra tillslut.

Nästa sommar ska vi gå ut på landet och njuta av alla maskrosor och allt som blommar. Jag ska nysa av allt pollen och vara glad att få gå ute. Unkas och jag ska titta in till både pappa och farmor på våra promenader. Kuma kommer ta sina glädjeskutt vid garagedörren innan vi går ut.

Men denna höst ska vi härda ut och även vinter. Veckor går fort och snart börjar träningen med att gå på foten igen. Så vill jag se det i alla fall.