Har lite att göra men med totalt igentäppt näsa, orkar jag inte det.
Går upp sex i morgon och gör jobbet istället. Det tar inte så lång tid och har med förberedelserna till det som ska bli ett jobb senare.
Hoppas jag mår bättre i morgon och inte har feber heller. Detta är kanske en släng av influensan jag fått. Tog ingen spruta i år så jag får väl skylla mig själv.
Sitter och ser andra jobba istället i Grand Design, vilket är ganska trevligt.
Sedan snabbt i säng för att stiga upp tidigt.
Gamlingarna plirar förtjust i solen, ropar ”ciao bellezze” när de unga kvinnorna går förbi, på väg mot bussen.
Bara ben, svängande kjolar, en glimt i ögonvrån.
Varje vår kommer med nya knoppar.
Ögonfröjd och minnen för de vissnande herrarna på ljugarbänken, tankar om en tid då även de hade framtiden utrullad för sig, som en löftesrik röd matta.
Jag ser dem och tänker att det måste ändå vara lättare att åldras i solen, att sitta på ljugarbänken vid ett italienskt torg, vissla på damer och få lov att ta en liten grappa redan runt 11-snåret.
Lite varmare för stela leder, lite mer förlåtande, lite mer avslappnat och, kanske, lite mindre ensamt.
Som en skärande skarp kontrast hör jag väninnan Amalias röst inom mig när hon pratar om sin gamla mamma.
Dessa åldrande föräldrar som oftast är kvinnornas huvudansvar, särskilt i de länder där äldre- omsorgen fungerar sämre.
Amalia betalar svart, runt 7 000 kronor i månaden, för att en ”badante”, en privat vårderska, ska ta hand om hennes mamma.
”Du vet inte hur de offentliga italienska äldreboendena är Jennifer, mamma dör inom en vecka om hon hamnar på hem”.
Så Amalia betalar, ringer, pusslar med jobbschemat.
Plågad av otillräckligheten och det dåliga samvetet.
Mamma blir gammal och det är inte lätt.
Inte där, inte här.
Och de äldre som ska tas om hand blir bara fler, i ett åldrande Europa som föder allt färre barn.
Om åldringsvården går på knäna nu, hur blir det framöver?
Och vem har tid och ork och vilja att vårda de gamla i ett samhälle som hyllar yta och ungdom?
Botox mot rynkorna och en dokusåpa där unga personer frossar i sig själva, utan vare sig livserfarenhet eller perspektiv.
För bortom vårdskandaler är ju det vårt samhälles verkligt sorgliga sanning: många av våra gamla sitter ensamma i Dödens väntrum och ingen av oss har någon större lust att sitta ens en timme om dagen och hålla dem i handen.
Gamla mormor uppe på hemmet, hon som inte är dement utan minns, hon som kan berätta om livet så som det var tänkt och så som det blev, henne orkar ingen lyssna på.
Förstulna blickar på klockan från de anhöriga; har vi gjort vår plikt, har vi varit här länge nog nu, kan vi gå nu?
Puss, lilla mamma, vi ses om en vecka, ha en skön kväll nu, korsordet ligger på bordet och fjärrkontrollen har du där.
Fort ut, ut genom portarna och ta ett djupt andetag. Inte försöka tänka på att i den där ensamma fåtöljen hamnar vi alla till sist – i bästa fall.
På lokalnyheterna i morse, sades det att en grupp människor ska försöka lära oss att handla ekologiskt, när det gäller kläder. Man påpekade att det går åt 25 liter vatten för att tillverka en enda t-shirt. Enorma mängder går alltså åt vid tillverkning av kläder. När då dessa tillverkas i länder med dålig tillgång till vatten, så utarmas dessa läner på naturresurser.
Jag kommer så väl ihåg när Sveriges textilfabriker lades ned och flyttades till Indien och andra låglöneländer. Det var inte lönsamt att ha tillverkningen i vårat land. De största fabrikerna låg i Borås och Norrköping. Städer som ligger vid stora vattendrag och med stora naturtillgångar. Eftersom jag bott i Norrköping och vandrat runt i staden, har jag sett hur dess textilindustri i princip stod på vattnet. Man byggde byggnaderna mitt på Motala Ström. Men tyvärr ville arbetarna ha löner som de kunde leva på och då flyttade ägarna alltihop, till länder som har långa torrperioder och i övrigt är fattiga på naturtillgångar.
Detta skedde på 70-80 talet och eftersom vi haft en socialdemokratisk regering i 45 år nästan utan avbrott, så kan vi tacka dem för detta. Men det var inte endast textilindustrin som försvann, utan i stort sett alla varv också. Tusentals människor blev arbetslösa och sedan har nedläggningarna bara fortsatt inom andra branscher.
Vi vanliga människor får leva med efterverkningarna idag och ska lära oss att köpa närproducerat. Troget har vi kört Volvo och Saab i alla år. Jag köpte äpplen igår och valde svenska framför holländska och indiska. Så nog tänker man sig för i affären och försöker välja närodlat. Men vissa produkter produceras inte i Sverige längre, så det blir svårt. Hur ska vi få tonåringar att sluta köpa så mycket kläder? Vissa bloggar handlar bara om kläder och att köpa nytt hela tiden. Detta påverkar dem som läser bloggarna och de vill naturligtvis också ha lika många plagg. De flesta klädmärken har sin tillverkning i t ex Indien och köper vi färre kläder här, så kanske människor i de länderna blir utan arbete. En svår sits hur man än gör.
